Säkerhetsrådet borde inte vara en sandlåda
Visst är det bara en fråga om tid. Så tydliga var signalerna efter de förfärliga bilderna från Douma förra veckoslutet. USA:s president Donald Trump inhiberade den planerade resan till Latinamerika. Frankrikes president Emmanuel Macron stödde Trump och sa
Sent i tisdags varnade den europeiska flygkontrollmyndigheten Eurocontrol alla flygbolag om eventuella robotattacker mot Syrien i östra Medelhavet under de närmaste 72 timmarna. Eftersom det lär finnas tusentals ryska och iranska soldater i Syrien som stöder Bashar alAssads regim kan man inte tala om hot mot enbart Syrien och Assad. En farlig väg har anträtts.
Det har sagts att Trump vill avleda uppmärksamheten från utredningarna på hemmaplan om vad han visste och inte visste om Rysslands inblandning i presidentvalet för ett drygt år sedan. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu lär ha ett intresse av att rikta det internationella strålkastarljuset bort från det eskalerande våldet i Gaza – Israel genomförde i måndags en attack mot en flygbas nära Homs i Syrien. I attacken dog också sju iranska soldater och Iran har lovat hämnas. Emmanuel Macron brottas med låga opinionssiffror på hemmaplan och han har sagt klart ut att kemvapenattacker kommer att bestraffas. Detsamma sade Trumps företrädare Barack Obama – som ändå valde att inte göra allvar av sitt hot om vedergällning efter sarinattacken 2013. På många håll uppfattades detta som svaghet från Obamas sida. Och därmed är detta ytterligare ett argument för Trump att ta till vapen.
Det mest logiska alternativet, det vill säga att i säkerhetsrådet enas om att låta FN utreda vad som användes i Douma förra veckoslutet, motarbetas av både USA och Ryssland. Ryssland och Syrien hävdar att det inte ens handlade om en kemvapenattack, utan var en provokation från väst.
Syriens och Rysslands försäkranden väger ändå lätt eftersom det saknas ett förtroende. År 2013 genomförde Assad en kemvapenattack, förnekade att Syrien ens hade sådana vapen, men gick ändå med på att under OPCW:s ledning göra sig av med sitt förråd av nervgiftet sarin. Syrien har också nu bjudit in OPCW till Ghouta men eftersom attacken i veckoslutet uppges ha handlat om klor, försvinner spåren snabbt, enligt en svensk expert.
När vapnen börjar tala, tar man ytterligare ett kliv bort från förhandlingsbordet, åtminstone för en tid. FN:s generalsekreterare António Guterres är ingen papperstiger. Men hur mycket han än ryter är han bunden av säkerhetsrådet och dess permanenta medlemmar.
Förenta Nationernas tyngd kan mätas i världsorganisationens förmåga att samarbeta och fatta gemensamma beslut inom säkerhetsrådet. Och det är där det brister, än en gång.
I tisdags stöddes USA:s resolutionsförslag av tolv medlemmar i säkerhetsrådet. Nio jaröster skulle ha räckt, förutsatt att ingen av de permanenta medlemmarna – USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland och Kina – röstat emot. Ryssland inlade sitt veto, och lade fram först ett, sedan ytterligare ett annat resolutionsförslag. Ingetdera fick nio jaröster bakom sig och dessutom röstade USA mot Rysslands förslag.
”Man kan inte lägga märke till någon verklig vilja att förhandla och söka gemensamma lösningar på små, för att inte tala om större konflikter. Kriget i Syrien, som nu har pågått i sju år, är det sorgligaste exemplet på detta. USA:s och Rysslands oförmåga att samarbeta påverkar hela världen”, skrev president Martti Ahtisaari i veckan i en krönika i nättidningen Uusi Suomi.
Ahtisaari kallar sig ”en FNman” och säger att han fortfarande tror på världsorganisationen.
Ett starkt FN gagnar oss alla, understryker han. Det kan väl de flesta hålla med om. Men det är säkerhetsrådets permanenta medlemmar som har nycklarna i sin hand.
Tills de inser sitt ansvar och återfår förmågan att se lite längre fram i tiden är läget dystert. Obalansen mellan förhandlingsviljan och vapenskramlet är iögonenfallande.
Assad har kallats slaktaren i Da maskus. Om ens hälften av de uttalanden som tillskrivits honom håller streck är det befogat att kalla honom så. Till detta kommer den stora mängd civiloffer som det sjuåriga kriget har skördat. Men hur kan man nå en förhandlingslösning utan att också han har en roll?
Det måste bli ett slut på dödandet och de civilas lidande i Syrien. Ett minimikrav är att säkra att den humanitära hjälp som FNorganisationerna, Internationella Röda Korset ICRC och biståndsorganisationer kan leverera, kommer fram och underlättas.
Och till slut, när alla parter har dödat och dödats, måste man ändå sätta sig ner vid förhandlingsbordet. Ju fortare man når den insikten, desto bättre.
De djupa sår som Syrien har tillfogats kommer det ändå att ta lång tid att läka. Så länge Assad sitter kvar kommer detta inte att ske.