Svenska Akademien har förväxlat autonomi med arrogans
Hur har Svenska Akademien då hamnat här, i svavelosande ragnarök där ledamöterna ivrigt sågar av benen på de stolar de sitter på och sedan matar vredens lågor med vedpinnarna? Förklaringen har med självbilden att göra. Den är inte i full överensstämmelse med den prosaiska verkligheten.
Svenska Akademien har profilerat sig själv som en medvetet otidsenlig företeelse, ett slags kulturens riddarorden. Vare sig vi vill det eller inte måste vi vara som vi är och göra som vi gör, det kan inte vara annorlunda, har tongivande företrädare försökt få oss att tro. Den aristokratiska exklusiviteten är ofrånkomlig, rollen är en gång för alla fixerad.
På August Strindbergs tid var Akademien snarast brackig; en hemvist för andrarangsförfattare och ”schangtila” karlar, det vill säga punschmagade högreståndspersoner.
Men nu har tiden och Akademien rört sig åt var sitt håll.
Nu slits Svenska Akademien i bitar; av sina egna ledamöter, av sina egna inbyggda konflikter, av spänningen mellan ett elitistiskt förakt för den vulgära samtiden och en framtvingad anpassning till de sociala mediernas tidsålder.
Dagens Nyheter om att Gustav III var en teaterkung, men han tänkte sig knappast att den akademi han grundade skulle prioritera produktion av farser och hämnddramer.