Barnbokshyllans kämpe
När jag var åtta år gammal fick jag två böcker i födelsedagspresent. De ingick i en serie barnböcker som heter Regnbågsälvorna, skrivna av fyra engelska författare som går under pseudonymen Daisy Meadows. Att få böcker i present var inte så spännande, men jag började läsa dem, och helt plötsligt öppnades en ny värld för mig. Böckerna handlade om älvor! Hur jag inte listade ut det från titeln är en bra fråga, vars svar antagligen har att göra med barnslig dumhet. Det här var första gången jag läste böcker i genren fantasy och jag älskade det.
Att ett åttaårigt barn gillar att läsa om älvor är inte konstigt. Inte var det heller konstigt att jag som elvaåring började läsa serier som Narnia av C.S. Lewis eller Harry Potter av J.K. Rowling. Däremot har jag märkt att det finns de som höjer på ögonbrynen när jag som nu sjuttonåring stegar till barnbokshyllan i biblioteket. Jag förstår att det är tänkt att jag vid min ålder ska leka vuxen och läsa kriminalromaner på åttahundra sidor med blod, mord och sexscener. Men saken är den att just sådant inte intresserar mig.
Det är ju inte uttryckligen åldersrasism att kalla en sjuttonåring barnslig för att jag läser en bok menad för barn. Samtidigt är det inte trevligt. Fantasy har sedan åtta års ålder varit min absoluta favoritgenre. När jag läser böcker gör jag det för att hitta någonting annat än vardagen, och därför har jag aldrig gillat att läsa om just vardagen. Fantasyn är utan gränser – och barnböcker i sig är fantastiska. Jag förstår att det kan tyckas vara töntigt att läsa om drakar, hobbitar och älvor, om gott och om ont. Men jag är av den åsikten att just barnböcker ger så mycket mera än vuxenböcker.
Barnböcker, eller böcker för så kallade tweens, har alltid spänning, äventyr, trygghet och moral. Det är det här som gör dem så underbara. Just nu är Topeliusgymnasiets följetong TAU under arbete, en följetong innehållande element utöver vardagens redskap. Det att jag där får ta del av att skriva fantasy och inte bara läsa det gör att genren för mig bara blir bättre. Fantasyn är ju utan gränser!
Jag tänker inte sluta läsa mina favoritböcker bara för att jag blir tillsagd att jag är för gammal. Kanske låter jag lite som en trotsig unge, men det kan jag leva med. Nästa gång jag får ett höjt ögonbryn när jag stapplar i väg till bibliotekets Harry Potter-böcker tänker jag inte bry mig. Jag tänker läsa vad jag vill.