Var finns alla 40-åriga män?

Vi sammanstrålade nyss med två andra rektorer från Työväen Sivistysliitto (TSL) och Maaseudun Sivistysliitto (MSL) för en diskussion kring ett fenomen som vi delar gemensamt. Under studiecentralernas styrelsemöte hade vi i förbifarten diskuterat att det verkar som om vi har ett rejält bortfall av män, speciellt åldern 40+, inom fria bildningen och tredje stadiet.

Studiecentralen vid SFV har ett enormt nätverk och utbud som riktar sig till så gott som alla i Svenskfinland. Det är väldigt enkelt att komma med, det är givande, inspirerande och roligt. Vi riktar våra fortbildningar till allmänheten. Vi jobbar hela tiden på att vara relevanta i vår samtid och nära vår målgrupp. Vi tar inte ställning till kön, religion eller politik. Undantaget i vårt nätverk är kanske då Marthaförbundet och Kvinnoförbundet som båda på ett otroligt bra sätt engagerar och berör kvinnor i hela Svenskfinland. Vilket förbund eller organisation riktar sig till män lika tydligt som dessa två gör för kvinnor?

Tillsammans med TSL och MSL kunde vi bara konstatera att fria bildningen i dag berör till största del kvinnor. Utan efterforskning konstaterade vi att deltagarna vid dessa tre studiecentraler till över 80 procent är kvinnor. Det är svårt att förstå varför det blivit så? Det är inte ovanligt att kvinnor ofta sköter arbete och en stor del av barn & hem, men ändå har de kapacitet och vilja att engagera sig i gemensamma frågor. Samtidigt är det ofta många gånger män i bästa åldern som stampar takten och skapar attityder i samhället. Hur kan vi nå dem? Hur kan vi aktivera män att bidra med sitt kunnande och deltagande i det fria bildningsarbetet?

I varje land finns det högt bildade människor. Där finns också människor med lägre bildning. Medeltalet av bildningsnivån jämförs ibland med konkurrenskraften för ett land. Här behöver tredje stadiet och den fria bildningen ett aktivt engagemang från både män och kvinnor.

Vi alla tre var rörande eniga i diskussionen att männen är en resurs för folkbildningen som vi inte lyckats fånga upp. Här finns massor med kunnande, intressanta personer och en hel del potential som vi av en eller annan orsak inte lyckas fånga upp.

Har vi hamnat i ett så egocentriskt samhälle där männen helt enkelt väljer att de inte vill delta om de inte ser direkta personliga fördelar med att engagera sig? Vad betyder det i så fall för folkbildningen i vårt land? Vilken bild av ”verkligheten” förmedlar vi till våra barn?

Var finns alla 40+män som kan svara på den frågan?