Fantasilek med historiska fakta som grund
Marie Hermansons nya roman erbjuder en i sig förnöjsam läsning utan direkta toppar eller dalar, men i jämförelse med hennes tidigare produktion känns den ändå en aning blek.
ROMAN Marie Hermanson ● Den stora utställningen Bonniers 2018
■ Sedan debuten 1986 har Marie Hermanson utvecklat en personlig stil, där den till synes exakta realismen kunnat dölja svåråtkomliga hemligheter, mystik och också ett hotfullt bråddjup. Att få de här ingredienserna att samspela har krävt ett litterärt ingenjörsarbete, som hon i allmänhet utfört med subtil finess – ta gärna en titt på tidiga pärlor som Tvillingsystrarna eller Värddjuret.
I den aktuella romanen Den stora utställningen använder hon sig av en överraskande och atypisk spelplan, då hon tar oss tillbaka till den grandiosa jubileumsutställning som arrangerades i Göteborg 1923. Stadens 300 år skulle firas, och så byggdes ”ett slags sagoland för vuxna”. Det här låter kanske inte som den mest sprittande utgångspunkten för en berättelse, men å andra sidan är den tidsperiod som bildar fond för utställningen mångdimensionell och full av kontraster.
”Det gamla samhället fanns kvar, sida vid sida med det nya, som ännu var skört och inte riktigt färdigt. Hästkärror samsades med bilar på gatorna. Flygmaskiner brummade fram över dragiga träkåkar, där fattiga levde som på 1800-talet. (...) Det var en tid som verkade ha fötts lite för tidigt. Försiktigt och skälvande prövade den att stå på egna ben, osäker på vad den klarade av, vad den var för något.”
Dessutom breder nazismens hotfulla spöke ut sina tentakler över Europa, och en av de karaktärer som får ordet i berättelsen är den för nazisterna misshagliga, tyskjudiska fysikern Albert. Han har nyligen lanserat sin banbrytande – men i det här skedet ännu omstridda – relativitetsteori, och är på väg till Göteborg för att hålla den föreläsning som krävs för att han ska få ta emot sitt Nobelpris.
Växlande perspektiv
Andra centrala gestalter är pojken Otto som sköter en ridåsna på utställningsområdet, den unga journalistpraktikanten Ellen som skriver artiklar om begivenheterna, och detektivkonstapeln Nils som bevakar dem. Perspektivet växlar i snabba ryck mellan dessa högst olikartade personligheter, vilket i en mindre erfaren berättares hand kunde ha lett till trassel med den röda tråden.
Hermanson undviker den faran, men däremot kanske hoppen mellan de olika tankevärldarna haft en ofördelaktig inverkan på hennes försök att nå ner till karaktärernas djupare kärnor.
Efter att ha presenterat dem för läsaren navigerar hon nu ut sin berättelse mot en spänningszon, vars brännpunkt är de mordförsök Albert Einstein utsätts för under vistelsen i Göteborg. Något traditionellt deckarspår följer hon ändå inte: också om upplägget delvis baseras på ett brott är tidsfärgen och de människor som försöker orientera sig i den förvirring 1920-talet pådyvlat dem av större intresse.
Väl lättsmält
Romanen erbjuder en i sig förnöjsam läsning utan direkta toppar eller dalar, men i relation till Hermansons tidigare produktion känns den ändå en aning blek och väl lättsmält.
En av de få starkare kryddorna i soppan är en av sidofigurerna, den vidunderliga storskojaren Paul Weyland, som med oregelbundna mellanrum dyker upp i nya och nya roller. Gärna som ”expert” inom olika vetenskapliga områden, med ambition att skaffa godtrogna finansiärer till storvulet suspekta projekt. Men däremellan också som potentiell mördare.
Han hör till de helt fiktiva inslagen i den här romanen, som är en fantasilek med historiska fakta som hörnpunkter. Den är hyfsat trivsam men inte speciellt upphetsande, och det jag saknar mest är just de oberäkneliga, hotfulla bråddjup som Hermanson tidigare så effektivt kunnat lägga in under sin realistiska yta.