Många fallgropar på vägen när Finlands välfärd ska stöpas om
Politiken är tillbaka i politiken. Med ett år till nästa riksdagsval blottas ideologier då bidragssystemet ska stöpas om: Ska social trygghet kräva piska eller morot? Går vi mot plattskatt? Måste man tillhöra en a-kassa? Ska barnbidrag ges till rika, och
Som en röd tråd har förberedelserna inför nästa jättereform löpt parallellt med andra projekt den här valperioden.
Regeringen gjorde ett experiment med basinkomst, trots att det blev väldigt begränsat. Samtidigt har ett stort digitaliseringsprojekt satts i gång, då det nationella inkomstregistret byggs upp. Registret ska från och med nästa år underlätta hur vi följer med stöd och inkomster i realtid. Och så beställde regeringen en rapport om samhällsklyftor av en arbetsgrupp ledd av professor Juho Saari.
Allt det här kokas ihop till en sak: Vårt lapptäcke av sociala bidrag och stöd görs om.
En sak är alla partier överens om, och det är att läget inte kan fortsätta som nu. Men hur allt borde vara är i sista hand en fråga om att välja.
”Ett bättre utgångsläge än förr”
Enligt Heikki Hiilamo, professor i socialpolitik, är Finland i dag mer moget för en reform än förra decenniet, då den så kallade Satakommittén försökte tackla reformen.
– Jag var med i Satakommittén, och min uppfattning är att vi nu har en bättre utgångspunkt än då. Både politisk och rent tekniskt, i och med inkomstregistret, säger Hiilamo.
Han räknar upp frågor som det råder stor enighet om.
– Det råder konsensus om att utkomststödet är besvärligt. Det behövs ett system där människor inte lever på utkomststöd en längre tid. Det finns också incitamentsproblem i det, säger Hiilamo.
Summorna som läggs på både utkomststöd och bostadsbidrag i statsbudgeten har vuxit. Det är bekymmer som enar partierna, säger Hiilamo. Men det kommer också upp frågor som tar fram skillnader mellan dem.
– Den stora ideologiska frågan är nivån på bidragen – ska de vara högre eller lägre, säger Hiilamo.
Det är en klassisk högervänsterfråga. Nuvarande högerregering har gått in för att frysa indexhöjningar men lägga in punktinsatser för grupper som inte är arbetssökande, som höjningen av garantipensionen. Den officiella linjen är sparbehov, men det är knappast ett sammanträffande att allt sammanfaller med diskussionen om flitfällor.
Det råder konsensus om att utkomststödet är besvärligt. Det behövs ett system där människor inte lever på utkomststöd en längre tid. Det finns också incitamentsproblem i det. Heikki Hiilamo Professor i socialpolitik
Bidrag med eller utan villkor
De gröna och Vänsterförbundet talar för en basinkomst, vars ursprungliga idé är att den delas ut till alla och utan motprestation. Av dem med högre inkomster skulle den drivas in tillbaka via den progressiva skatteskalan.
Tidigare riksdagsledamot Osmo Soininvaara (Gröna), som hör till landets mesta basinkomstfilosofer, medger själv att det inte finns en modell som samtidigt är billig, tillräckligt sporrande och ger tillräcklig trygghet.
– De som stöder basinkomst litar på att arbete börjar smaka då det blir mer lönsamt att ta emot jobb, och motståndarna tror på att tvånget är den bästa motiveraren, skriver Soininvaara i sin blogg.
Vänsterförbundets Li Andersson har, liksom De gröna, hänvisat till att den stress, byråkrati och retroaktiva indrivning som hör ihop med bidragspusslet dränerar människor på energi, och att en basinkomst befriar tid och ork för att sysselsätta sig med annat än att trampa vatten och hålla sig vid ytan.
De flesta partier talar ändå om någon form av villkorlighet.
– Det är förstås så, att ju högre basinkomsten är, desto större är risken för att det främjar marginalisering bland unga. Basinkomsten måste vara låg, för att jobb ska löna sig. Om man vill kombinera det med en god grundtrygghet måste det kombineras med att man står till arbetsmarknadens förfogande, skriver Soininvaara.
Asmo Maanselkä, Kristdemokraternas partisekreterare, hör till dem som nu har bråda tider i bidragsdebatten. Hans pamflettbok Kannustava perusturva (sporrande grundtrygghet) har väckt alltmer intresse sedan också OECD, Samlingspartiet och Ju