Kubas konservativa revolutionärer
I dag tar en era slut i Kuba. Efter nästan 60 år heter landets ledare inte längre Castro.
Den 1 januari 1959 segrade revolutionen i Kuba. Den USA-stödda diktatorn Fulgencio Batista tvingades fly och Fidel Castro blev landets nya ledare. Kuba blev samtidigt ett kommunistiskt land med stark uppbackning från Sovjetunionen.
Fidel Castro styrde landet i decennier och utvecklades till en diktator, på samma sätt som mannen han hade störtat. För tio år sedan efterträddes han som president av sin bror Raúl som då hade varit landets försvarsminister i 49 år.
Nu lämnar också Raúl Castro presidentskapet. Han är som 86-åring inte redo för en ny femårsperiod och nationalförsamlingen väljer i dag hans vice president Miguel DiazCanel Bermudez till ny president.
Raúl Castro har delvis öppnat Kuba och en begränsad marknadsekonomi har blivit möjlig. Över en halv miljon mikroföretag har uppstått. Kubanerna har också fått en möjlighet att skaffa sig mobiltelefoner och kan resa ut ur landet friare än tidigare.
Ett närmande har under Raúl Castros tid också skett till USA, även om Donald Trump under sitt första presidentår igen kylde ner relationerna och återinförde en del av de begränsningar i exempelvis turismen från USA som hans företrädare Barack Obama redan hade lyft. Den ekonomiska blockaden finns också kvar och utgör en av de största bromsarna för att Kubas ekonomi ska kunna utvecklas.
De övriga bromsarna står den politiska ledningen i Kuba i huvudsak själv på.
Trots små stapplande steg på marknadsekonomins väg är fortfarande tre av fyra kubaner offentligt anställda. Ekonomin är svag och miljoner kubaner tvingas leva på månadslöner på några tiotal euro.
Hundratusentals kubaner, främst välutbildade unga, har tagit vara på möjligheten att emigrera under de senaste tio åren. De investerar i sitt gamla hemland och utgör en viktig inkomstkälla för sina släktingar som finns kvar i Kuba.
Också en annan stor inkomstkälla för Kuba kommer från utlandet i form av turismintäkter.
Trots att Raúl Castro till en viss grad öppnade det kubanska samhället har kubanerna det i dag sämre än för tio år sedan. Infrastrukturen håller på att falla sönder helt och nödvändiga strukturella reformer har blivit ogjorda.
Då Sovjetunionen försvann skulle Kuba plötsligt klara sig själv utan det stora ekonomiska stöd som hade betalats ända sedan revolutionen och som hade gett kubanerna ett modest men ganska bekvämt liv. En lösning dök i alla fall upp relativt snabbt då Venezuela tog över som Kubas goda fe. Nu, då Venezuela hamnat i en djup kris har de kraftigt subventionerade oljeleveranserna till Kuba minskat drastiskt och skapar nya problem.
Trots att kubanerna har det svårt i dag har Castros position inte rubbats. Den historiska glansen kring namnet finns kvar. Men hur går det då en ny ledare som saknar den tar över? Kommer folkets missnöje nu upp till ytan, har man fått nog av det auktoritära systemet och den ekonomiska stagnationen? En mobiltelefon är en klen tröst.
Systemet med dubbelvaluta och en ofantlig och ineffektiv byråkrati är bara början på utmaningarna då ett Sovjetsystem som har överlevt sin misslyckade förebild med snart 30 år ska omformas.
Med Raúl Castro väntas också tre andra gamla revolutionärer försvinna från regeringen. Castro uppges stanna kvar som kommunistpartiets ordförande och det ger honom en möjlighet att fortsätta vara den starka mannen i enpartistaten, om han så vill.
Men han fyller trots allt 87 år i sommar och hans tid börjar obönhörligt vara förbi. Det är dags för en ny generation att ta över i Kuba.
Vice president Miguel DiazCanel är okänd utanför Kuba och även hemma har han hållit en låg profil. Han är född året efter revolutionssegern och de flesta av de andra i det nya ledargardet är i samma ålder och har således inte upplevt ett annat Kuba än Castros.
Revolutionärerna stiger äntligen åt sidan. Det borde de ha gjort för länge sedan då deras revolutionära syn förbyttes i en stockkonservativ linje som har förhindrat Kuba att utvecklas.