Medveten brist på beviljade medel

SOCIAL- OCH HäLSOVåRDSREFORMEN Varför har den offentliga vården fått så dåligt rykte för kostsamhet och ineffektivitet? I HBL-debatten har tre kontrahenter deltagit: förtroendevalda Gitta Dahlberg (HBL 11.4), biträdande ekonomidirektören Thorleif Tverin (HBL 15.4) och jag (HBL 9.4). Den fjärde och avgörande gruppen, kommunernas tjänstemannaledning och politiskt valda ”beslutsfattare” förblir tysta och anonyma.

Som den som skulle beräkna kostnaderna för automatlaboratoriets apparatanskaffning fick jag order att uppfylla de sparkrav som ställts på laboratoriet. Det politiska mantrat var att man alltid kan spara 10

procent. Jag gjorde mitt bästa; på pappret. Både Dahlberg och Tverin bekräftar i sina insändare, att Hucs/HNS tvingats till medveten underbudgetering. De politiska sparkraven meddelades Tverin som tjänsteman och Dahlberg hade till uppgift att övervaka att så skedde. Ingendera vill jag ”skälla på” för att de försökt fullfölja sina åligganden.

Dahlberg säger att hon ”fick på pälsen”, Tverin lydde som tjänsteman order. Den enda som satte sig på tvären var sjukhusdirektör Arvo Relander. Som sjukhuskemist på Aurora sjukhus hade han fått realistisk insikt i det verkliga arbetet. Han hade mod nog att slå ”huvudet i väggen” för att rädda en fungerande vård för patienterna och drägliga förhållanden för personalen. Politikerna skällde. Ännu en gång ett stort tack till honom för detta.

Tverin var inte ansvarig för vårdprocesser, patienter och personal. Han bedömde verksamheten som ekonom utifrån den honom givna budgetramen. Sjukhusets olika enheter tävlade med varandra om medlen och motiverade sina anskaffningar och personalbehov. Ekonomiavdelningen fördelade. Den politiskt tillsatta anskaffningskommittén (hankintatoimikunta), sjukhusstyrelsen och till slut fullmäktige välsignade varje enhets andel av medlen. Det hände att man inte insåg en anskaffnings betydelse för vården, vilket ledde till konfrontation med dem som i praktiken var ansvariga.

Vad jag velat få fram är, att städernas och kommunernas partipolitiska målsättning är den verkliga orsaken till att den offentliga vården inte är så effektiv som den borde vara. De fyllda väntsalarna, vårdköerna, är alla orsakade av medveten brist på beviljade medel för personal och utrustning. Nedkörningen har haft och har som slutmål en privatisering av hela hälsovården. Nu är det målet nästan nått med ”valfriheten” och ”poängsättning” av det individuella vårdbehovet.

Tverin förespråkar en särbehandling av HNS. Rätt, men det kommer inte att ske. Det strider mot det privata kapitalets rätt till fri konkurrans. I slutändan är det patienterna själva och skattebetalarna som betalar för social- och hälsovårdsprojektets i dag helt okända totalkostnader. Politikerna tar fullt politiskt ansvar. Utan sjukvård ingen hälsa, inget liv.