Skärpning nu, Norge
Den norska skidstjärnan Therese Johaugs arton månader långa straff är över. I framtiden kommer dopningsavstängningen bara att vara en fotnot i den väldigt, väldigt långa Wikipediaartikeln om Johaug och alla hennes oräkneliga cupsegrar, utmärkelser och medaljer.
Hon har säkert lärt sig någonting. Det är en idrottsutövares plikt att alltid dubbelkolla alla läkemedel och näringstillskott. Det går inte att komma undan med att beskylla sin läkare.
Frågan är om Norge lärt sig någonting. Jag pratar inte om Norge som nation, utan närmast det norska skidförbundet och landslagsledningen. Tveksamt.
Det norska skidförbundets värdefulla sponsoravtal med handelsjätten Coop gick i stöpet. En av orsakerna till att förhandlingarna blev så svåra är enligt uppgifter i VG att Coop inte godkände skidförbundets orimliga krav på en skräddarsydd dopningsklausul.
Efter VM i Lahtis 2001 har precis varje samarbetskontrakt inom finländsk idrott en dopningsklausul, som gör att sponsorn kan riva samarbetet på fläcken om en idrottare åker fast för dopning. Detsamma gäller också i de flesta av våra grannländer.
I Norge ville skidförbundet tumma på kraven. Norge ville att Coop inte kan häva sponsorkontraktet så länge dopningsavstängningen inte vunnit laga kraft, eller om idrottsutövaren uppvisar obetydlig skuldgrad.
Därmed skulle sponsorn inte haft rätt att häva kontraktet då Martin Johnsrud Sundby under 18 månader blev utredd för misstänkt dopning, eller då han till slut blev dömd till två månaders avstängning för en överdos av astmamedicin. Coop skulle inte heller ha fått riva samarbetsavtalet då Johaug blev dömd till arton månaders avstängning. Båda uppvisade enligt norsk tolkning obetydlig skuld. (Därför fortsatte också skidförbundet att betala ut stöd till dem och ersatte deras saftiga juristarvoden.)
Så det norska skidförbundet medger alltså att det i framtiden också kan bli aktuellt med fall där en idrottsutövare dopar sig av misstag. Eller får i sig ett dopningspreparat av misstag. Det är semantik. För i Wadas antidopningsreglemente är dopning helt enkelt dopning och det finns inga mellanting. Skuldgraden och dopningsförseelsens allvar avgör straffets längd.
Samma skidförbund som försökte mörklägga Sundbys dopningsfall, använt astmamedicin som godis, och som helhjärtat och blåögt tog Johaugs parti i en fråga där grenförbundet rimligtvis borde förhålla sig neutralt. Inte alls läge för självkritik?
Ödmjukhet verkar inte vara ett norskt karaktärsdrag. Samtidigt som Johaug förbereder sig för sin comeback kommer det varje vecka ut nya uppgifter om hur stark och vältränad hon är.
– Man vet aldrig med form, men det skulle överraska mig om hon inte är på samma nivå – eller bättre, säger tränaren Pål Gunnar Mikkelsplass enligt NTB.
Jag tvivlar inte alls. Johaug var världens bästa skidåkare före sin avstängning och är fortfarande i sin bästa ålder. Under sin avstängning har hon tränat med sina norska landslagskollegor utanför landslaget och haft sin bror Karstein Johaug som sparringpartner. Jag har dock aldrig förut hört om att en dopningsavstängd idrottsutövare skryter med sin form. Johaugs fall är förstås annorlunda, men hur skulle det ha låtit med uppgifter om att Johann Mühlegg är i grymt bra form samtidigt som han avtjänar sitt dopningsstraff?
Det är ok att spekulera om Marit Bjørgens eller AinoKaisa Saarinens form efter att de fått barn. Men en dopningsavstängning är lite annat. Misstag eller inte.
Johaug är förstås välkommen tillbaka. Arton månader var ett hårt straff för ett dumt och onödigt misstag, fast helt enligt samma regler som alla andra också följer. Men det skulle inte skada om norrmännen tog sig en titt i spegeln. Någonstans har det gått snett – och det skulle vara bra att medge sina misstag. Senast efter Sundbys och Johaugs dopningsfall borde det norska skidförbundet ha sett över sina rutiner, gett sina idrottsutövare mera upplysning och försäkrat sig om att den typen av nonchalant slarv inte sker i framtiden. Men det kräver en attitydförändring. Än så länge har jag inte sett några sådana tecken.
”Frågan är om Norge lärt sig någonting. Jag pratar inte om Norge som nation, utan närmast det norska skidförbundet och landslagsledningen. Tveksamt.”
MARCUS LINDQVIST
sportjournalist