Kriget liknar en lögn

SYRIEN I går såg jag två barn leka i en park. Det ena barnet stal godis av det andra barnet. Då sprang en tonåring fram, skällde ut det ena barnet och stal bådas cyklar. Vid det laget tyckte jag det var dags för mig att ingripa. ”Ursäkta”, sa jag åt cykeltjuven, ”men varför tycker du att du kan begå ett större brott bara för att du var vittne till ett mindre? Vem tror du att du är?” Han bligade en stund på mig, sedan sa han: ”USA:s armé”.

Denna lilla anekdot har jag från en artikel av David Swanson, författare till boken War Is A Lie (Kriget är en lögn) och talesman för den amerikanska fredsrörelsen A World Beyond War (En värld bortom kriget). Anekdoten säger inte allt om den USA-ledda alliansens robotangrepp i Syrien den 13 april. Men den ger en anvisning om hur David Swanson – och jag med honom – tycker att vi bör förhålla oss. Den USA-ledda alliansens angrepp, eller ingrepp om någon skulle föredra att använda det senare ordet, var ett brott.

Det var ett brott oberoende av om Assadregimen lördagen innan fredagskvällens militära angrepp/ingrepp verkligen hade gjort sig skyldig till ett annat brott. Om en part i en konflikt anses ha begått ett brott berättigar det inte en annan part att också begå ett brott, såvida vi inte önskar ta Hammurabis juridiska uppfinning (”öga för öga, tand för tand”) till heders. Men det borde vi ju inte önska.

I det aktuella fallet ter sig visserligen Hammurabis lag rättvisare än den juridik som den USA-ledda alliansen stödde sig på eftersom den betedde sig ungefär som tonåringen i den ovanstående anekdoten medan den part som föregående lördag utförde en attack i Gouta med någon typ av kemiska vapen snarare betedde sig som det ena av de två barnen i lekparken.

När stater går till krig skapar de sina egna förevändningar och sin egen moral, vilket behövs för att upprätthålla enheten i leden jämte stridsmoralen. Då får den högsta krigsledningen bestämma vad som är rätt och fel varefter härolderna och medierna får tuta ut vad man ska tänka och tro. Några exempel: Generalissimus Stalin om skotten i Mainila i november 1939. President Lyndon B. Johnson om Tonkinbuktintermezzot i augusti 1964. President Donald Trump om kemvapenattacken i Ghouta i april 2018. Oräkneliga andra exempel från otaliga andra länder och platser kunde citeras.

Sedan en tid börjar jag min

När stater går till krig skapar de sina egna förevändningar och sin egen moral, vilket behövs för att upprätthålla enheten i leden jämte stridsmoralen.

dag med att läsa ett stycke ur Xenofons Anabasis (Uppmarschen), en spännande ögonvittnesskildring av ett fälttåg genom bland annat Syrien, som den persiska tronpretendenten Cyrus företog för snart 2 500 år sedan med sina allierade. Men vilka lögner, vilken propaganda, vilket skitprat måste inte Cyrus ta till för att hålla rättning i leden och klara av alla moraliska kriser under den strapatsrika färden! Så lyckades han i alla fall få sina hopliter och hjälptrupper att marschera vidare tills han stupade i slaget vid Kunaxa 401 före Kristus.

Ju mer världen förändras, dess mer är den sig lik, sägs det. Å andra sidan: ju mer världen förändras, dess mer liknar kriget en lögn. Vilket ännu kan visa sig vara en avgörande förändring.

Robert Fisks reportage från Douma i brittiska The Independent (17.4) ger ny anledning till tvivel beträffande den påstådda ”kemvapenattacken” (7.4) och således till misstanken att USA:s, Frankrikes och Storbritanniens brott mot internationell rätt (missilangreppet 13.4.) skedde under försvårande omständigheter.