Kvinnorna tar långsamt plats i antikbranschen
Antikmässan i Maastricht, The European Fine Art Fair, är rätta stället om man vill ta reda på varför det finns så få kvinnor på de högre nivåerna inom antikbranschen.
Det är nästan en underdrift att påstå att antikhandeln är en konservativ bransch. Ingen tycks ifrågasätta varför relativt få kvinnor äger eller leder de större gallerierna som sysslar med antikviteter. HBL talade med sju kvinnor som antingen har en ledande position eller äger en butik. Intressant nog förklarade majoriteten att de aldrig hade ägnat en tanke åt kvinnofrågan i samband med antikhandeln.
Camille Sourgets antikvariat befinner sig i Paris i Saint-Germaindes-Prés, på Seines vänstra strand. Camille debuterade i år på Tefaf med en minimonter som, popup-formatet till trots gjorde ett stort intryck.
– Jag har inrett med färggranna fågelböcker, modekataloger från 1700-talet och dyrbara bokbindningar som borde attrahera kvinnor.
Camille erkände genast att alla hennes kunder faktiskt är män. Hur hamnade hon då i branschen?
– Min far handlade i antika böcker, och han fick inte en son, svarar hon med ett hjärtligt skratt.
Det är ett mycket typiskt svar; fyra av kvinnorna ärvde antikaffären av en av sina föräldrar. De tre övriga arbetade sig upp i branschen.
Deborah Elvira säljer antika spanska smycken och är baserad i en ort norr om Valencia. Hennes far var en respekterad antikhandlare och hon minns att hon som barn ibland fick följa med på arbetsresor. Deborah anser att fördelen med jobbet just är de flexibla arbetstiderna.
– Jag kan välja att stå på en mässa eller träffa kunder i deras hem, eller också hemma hos mig. Jag är fri att göra som jag vill.
Deborah uppskattar att hon har ungefär lika många kvinnliga som manliga kunder.
– Jag har aldrig känt att arbetet är besvärligare eller lättare just för att jag är kvinna. Men kanske jag inte är rätt person att bedöma saken eftersom jag inte har familj. Däremot har jag två katter, säger hon.
Finländska guldsmeder
Katherine Purcell har gått den långa vägen och är verkställande direktör för den brittiska hovjuveleraren Wartski. Hon visar mig ett utsökt mäster- verk med finländskt påbrå, ett elegant cigarettetui i guld dekorerat med gropemalj och inlagda diamanter. Det är tillverkat av Fabergés chefsverkmästare Henrik Wigström. Wartski har flera av hans och andra finländska guldsmeders Fabergé-konsthantverk till salu för priser som jag bara får gissa.
Katherine har jobbat 37 år i butiken och hon har lagt märke till små förbättringar.
– Antikhandlare anställer kvinnor med masterexamen som forskare, men det är sällan.
Katherine upplever med jämna mellanrum att kunder inte tar kvinnor på allvar. Det är svårt att bryta ned könsfördomar så länge det finns män som inte inser att en kvinna kan ha expertis och kanske även har publicerat en hyllad fackbok om ämnet i fråga, som i hennes fall.
– Det händer att en kund kommer in i affären, vänder sig direkt till mig och ber att få tala med chefen. Uppenbarligen är jag okunnig eftersom jag är kvinna.
Få kvinnor ansvarar för köp och
försäljning av dyrbara konstföremål. Det krävs tydligen en upplyst butiksägare för att lita på kvinnliga anställdas kompetens, säger Katherine.
Wartski, konsthandlaren Dickinson, Rupert Wace Ancient Art och några andra viktiga antikhandlare som jag träffade på konstmässan har redan kvinnliga chefer, men om man vill bryta ny mark i denna traditionsbundna bransch måste fler kvinnor bryta igenom det blyinfattade glastaket.
Museiföremål
På en antikmässa är allt till salu, men ofta tänker jag att många av föremålen som säljs på The European Fine Art Fair (Tefaf) egentligen hör hemma på museum. Representanter för flera av världens främsta museer tänker samma tanke. Därför reser närmare 300 kuratorer och experter årligen i mars till den gemytliga staden i södra Nederländerna.
Tefaf täcker närmare 7 000 års konsthistoria. Någonting motsvarande finns inte. 275 konst- och antikhandlare från 21 länder erbjuder allt från en Strindbergmålning, spanska silversporrar, Delftfajans, kinesiska tempelvakter och Sarpaneva-vaser till en skrämmande kongolesisk skulptur som använts vid en maskulin initieringsrit.
En finsk hörna
New York-baserade Hammer Galleries uppnådde mässans toppnotering. Van Goghs ganska medelmåttiga men expressiva Syrener (1887) såldes förmodligen för närmare 7,7 miljoner euro. ”Förmodligen” för att hemlighetsmakeriet kring försäljningspriserna fortfarande är stort. När det gäller priser krävs det ökad transparens inom de olika konstbranscherna.
Skandinaviska konstverk och möbler dyker upp i många olika montrar. Det tyska galleriet Daxer & Marshall erbjöd Helene Schjerfbecks Stam och tallar, ett landskap från Hyvinge (1914) för 220 000 euro. I juni 2017 klubbades tavlan på Uppsala Auktionskammare för 800 000 kronor (80 000 euro). Hos samma handlare hängde också en ganska tidig interiör av Vilhelm Hammarshøi (Pigen daekker bord, 650 000 euro). Målningens proveniens ger den lite extra glans eftersom den ägdes av Olof Lagercrantz och därefter av dennes författarson Richard.
Fem skandinaviska gallerister ställde ut i Maastricht, men en finländsk antik- eller designhandlare har aldrig vågat satsa på denna lyxiga mässa. I år hade vi ändå en fransk ambassadör. Parisbaserade Eric Phillipe fyllde hela sin monter med finska möbler och design. Föremål av elva finländska formgivare, däribland Bertel Gardberg, Eva Hidström och Lars-Gunnar Nordström, fanns i denna hörna av mässan där man nästan kunde känna sig som hemma.
New York står numera värd för en lite mindre version av The European Fine Arts Fair (Tefaf), i år 4–8 maj.
TEXT & FOTO ALBERT EHRNROOTH
dagbok@ksfmedia.fi