Att vilja röra på sig
Det var i trean som min vän undrade om jag ville följa med på Helsingfors IFK:s friidrottsträningar. Jag hade aldrig tänkt att jag ville hålla på med just friidrott, men den där kvällen satte jag mig på spårvagnen till Djurgården och kom sedan att träna långt upp i tonåren.
Jag blev aldrig särskilt bra i någon gren, men friidrotten var en fin hobby. Jag kände mig sportig när jag drog på mig träningskläderna. Jag tyckte om att komma in efter en vintrig joggingrunda med kompisarna. Jag gillade att knyta spikskorna och springa så hårt jag kunde.
Jag kan inte minnas att vi talade om träningens koppling till det psykiska välmåendet. Men i dag är jag glad för att jag höll på med idrott under min uppväxt. Jag har inga fina medaljer att visa upp, men tack vare friidrotten har jag en fysiskt aktiv människas identitet. Jag njuter av att röra på mig och vet hur gott det gör mig. Har man aldrig sysslat med fysisk aktivitet som barn är det säkert svårare att komma i gång när man är vuxen.
Jag läste nyligen boken Hjärnstark. Hur motion och träning stärker din hjärna av Anders Hansen, överläkare i psykiatri vid Karolinska institutet. Den handlar om alla de goda saker som händer i hjärnan när vi rör på oss regelbundet. Vi blir mera stresståliga och kreativa, vi stärker minnet, sover bättre och förebygger depression. Jag kände igen mig i boken och började skissa på en kolumn om att vi borde tala mer om motionens positiva inverkan på psyket.
Men jag blev inte nöjd med texten. Den lät för hurtig. I bakhuvudet hörde jag orden från en vän som ganska uppgiven kämpade med att komma i form: ”Det hjälper inte med information.” Ja, för det är väl som med läsandet. Man blir inte en läsare om man aldrig haft en positiv läsupplevelse.
Det var först när jag läste Anna-Stina Nykänens artikel ”Niukkuus vie voimat” (Knappheten gör slut på krafterna) i Helsingin Sanomat (8.4) som jag återvände till min text. Där presenterar Nykänen knapphetsteorin. Den handlar om att brist på tid gör liknande saker med oss som brist på pengar. Ständig brådska och stress leder till att viktiga saker blir ogjorda. Man gör misstag, oron växer, orken tryter och det blir allt svårare att få till stånd en förändring.
Kopplingen till fysisk aktivitet blev tydlig för mig här. För livet dyker ibland ner i en svacka. Man har för mycket jobb, får ledsamma nyheter, dras in i energislukande konflikter, grubblar över sina tillkortakommanden, sover dåligt och oroar sig för framtiden. Och fast man så väl vet att man skulle må bättre av att gå till simhallen är det nästan omöjligt att ta sig i kragen och komma i väg.
Gudskelov har jag kommit av mig med motionerandet så många gånger att jag vet att jag förr eller senare börjar igen. Men om det inte var en del av min identitet, och om jag inte av erfarenhet visste hur bra jag mår mentalt av det, skulle jag inte vara så förtröstansfull. Det tackar jag HIFK för och hoppas samtidigt att samhället ska göra ännu mera för att barn ska få njuta av att röra på sig.
Jag har inga fina medaljer att visa upp, men tack vare friidrotten har jag en fysiskt aktiv människas identitet. Jag njuter av att röra på mig och vet hur gott det gör mig.