1918 i dagens perspektiv

Firandet av 100 års självständighet i fjol följdes av inbördeskrigets minnesår. Det sägs att vinterkriget åter samlade den splittrade nationen. Detta var sant i nödläget, men i verkligheten dröjde sårens läkande ännu längre och minnestillställningar var oftast den ena eller andra partens fester som knappast bidrog till försoning och förståelse.

Det var först i slutet av 50-talet då nya forskare och författare kunde bryta partdelningen med Väinö Linna i litteratur och Jaakko Paavolainen i historieforskning som vägvisare. Att det ännu återkommer kritik från enstaka skribenter om hur Linna inte i alla avseenden hade rätt i sin historietolkning är meningslöst och minskar inte betydelsen hans alster har haft i byggandet av nationellt samförstånd.

I dag ser det annorlunda ut. I riksdagen ordnades en liten men rörande minnesstund på dagen hundra år efter att kriget började. Nu kan vi granska denna sorgliga del av vår historia i en konstruktiv och försoningssökande anda. I detta avseende hittade president Niinistö den rätta tonen i sitt nyårstal och i samma tonläge fortsatte han i sitt tal i Tammerfors.

Även om det naturligtvis fortfarande förekommer olika tolkningar om orsaken till och händelser under inbördeskriget förenas finländarna i dag i den uppfattningen att det var fråga om en olycka som drabbade hela nationen och vars viktigaste lärdom är att vi bör göra allt vi kan för att det aldrig ska upprepas.

I dessa tider då kännedomen om historia minskar har det varit glädjande att se hur samtliga diskussioner, föreläsningar, paneler och seminarier kring 1918 har varit fullsatta, och det är särskilt de unga som söker kunskap om vad som skedde och varför.

Det som skedde i Finland 1918 var inte unikt i den tidens värld, men inte heller i dagens värld. Syrien och Jemen och lite tidigare också västra Balkan har varit stridsfält för grymma krig och krigsbrott. Det är inte särskilt mycket Finland kan göra för att få slut på dessa konflikter, men vi bör konsekvent stöda alla fredssträvanden.

I en postkonfliktsituation finns det mera vi kan bidra med i form av fredsbevarande operationer och civil krishantering och i att förebygga en upprepning av konflikten. Detta betyder också hjälp för att hantera konfliktens historia, där ett instrument kan vara sannings- och försoningskommissioner. Finland kan också dela sina egna erfarenheter och berätta hur vi, även om först efter en alltför lång tid, har kunnat behandla vår historias svåraste och mest smärtsamma perioder i en finsk version av vergangheitsbewältigung. Ett bra exempel på detta är det storprojekt som startades under 90-talet för klargöra hur och när alla de som förlorade sitt liv i militära konflikter 1914– 1922 mötte sina slut. Det gällde naturligtvis mestadels de 37 000 som förlorade livet i inbördeskriget och i summariska avrättningar och lägereländet. Men oberoende av på vilken sida de stod kan deras minne i dag hedras av alla.