Kvinnorna erövrar medietoppen

Journalistkåren har haft kvinnlig dominans under många år och kvinnliga chefer på redaktionerna är inga undantag. Ändå har få kvinnor klättrat till den absoluta medietoppen. Men nu syns en förändring.

”I dag är de kvinnliga vd:arna och chefredaktörerna rekordmånga.”

SUSANNA ILMONI

Chefredaktör och ansvarig utgivare

Allt fler kvinnor erövrar ledande positioner inom mediebranschen i Finland. I dag är de kvinnliga vd:arna och chefredaktörerna rekordmånga.

I och med att Yle förra veckan utnämnde Merja Ylä-Anttila till ny verkställande direktör – den första kvinnliga vd:n sedan Hella Wuolijoki på 1940-talet – kommer vårt nationella public service-bolag snart att ledas av en kvinna både på finska och på svenska; Marit af Björkesten är ju direktör för Svenska Yle sedan 2012.

Även på den kommersiella sidan har flera kvinnor klättrat till de högsta höjderna i Mediefinland.

Börsnoterade Sanoma styrs sedan hösten 2015 av holländska Susan Duinhoven, som har lyckats fördubbla aktiekursen och lotsa in koncernen i den digitala eran med framgång. (En längre intervju med henne utlovas i HBL inom kort.)

Ser man till finlandssvenska medier utnämnde HSS Media i Österbotten i fjol Anna-Mari Karhunen till vd och på KSF Media, som bland annat ger ut HBL, kommer Anna Hellerstedt att ta över vd-uppdraget i maj.

Av KSF Medias fyra chefredaktörer är tre kvinnor, och mediekoncernens ägare Konstsamfundet valde nyligen en ny styrelseordförande i Gunvor Kronman.

Mycket har hänt på tio år. Av 45 finländska dagstidningar 2008 hade en enda en kvinnlig chefredaktör. I dag är de betydligt fler.

Av de 243 medlemstidningar som nu ingår i Tidningarnas förbund, (branschorganisationen för finländska dagstidningar, stadstidningar och tidningsutgivare) är totalt 141 chefredaktörer män och 102 kvinnor.

Den jämnaste fördelningen hittas för lokaltidningarna (67 män som chefredaktörer, 65 kvinnor) medan dagstidningarna har manlig dominans (21 män, 9 kvinnor).

Likaså är det klar manlig dominans då vi talar om verkställande direktörer. Av de 123 medlemsföretagen i Tidningarnas förbund har 93 stycken en manlig vd och 30 stycken en kvinnlig.

Trots att vi finländare gärna slår oss för bröstet och anser att vi lever i ett jämställt samhälle har mediehusen länge varit maskulina organisationer där ”ledarskap har ansetts vara en naturlig egenskap för män” som medieforskarna Iiris Ruoho och Sinikka Torkkola har uttryckt det.

Det kan verka förvånande att en samhälleligt engagerad bransch i ständig dynamisk förändring inte kunnat uppvisa en jämnare könsfördelning i sina ledningsskikt, inte minst med tanke på att medieutbildningarna redan länge haft kvinnlig majoritet och att långt över hälften av medlemmarna i Finlands Journalistförbund sedan mitten av 90-talet varit kvinnor. Men är det så konstigt?

Journalistyrket var fram till början av 1900-talet förbehållet män, redaktionerna har präglats av machoideal och frän jargong, och överlag har en konservativ, hierarkisk och patriarkalisk kultur genomsyrat många mediehus, visar Riika Nykänens avhandling vid yrkeshögskolan Metropolia 2010.

Gamla strukturer, kulturer och individer har stått i vägen för en större jämställdhet inom medieindustrin.

Kvinnliga journalister har fått kämpa både för lika lön och samma uppskattning som sina manliga kolleger och de har haft svårare än sina manliga kolleger att avancera, slås det fast i Nykänens avhandling om de kvinnliga journalisternas ställning och jämställdheten inom den finländska mediebranschen på 2010-talet.

Det faktum att kvinnorna har varit i majoritet på redaktionerna verkar ha legat dem till last i stället för att puffa dem mot toppen. Först nu kan man börja tala om ett slags feminisering av ledarskapet.

Att se på experter och chefer ur ett genusperspektiv känns ändå både dammigt och skämmigt 2018, för risken finns att vi förminskar person till kön i stället för att se på kompetensen och människan. Könet blir en stämpel eller etikett som hindrar oss från att se till själva substansen.

Att välja en kvinna ska förstås aldrig vara ett självändamål eller en imagegrej. ”Vi valde den bästa”, precis som Yles förvaltningsordförande Thomas Wilhelmsson sade om den nya vd:n.

Men medieindustrin, liksom många andra branscher, har fortfarande en bit kvar att gå. Därför finns det anledning att lyfta upp siffrorna och fundera om vi mäts enligt samma måttstock och ges samma förutsättningar att lyckas, oberoende av kön.

För om vi i mediebranschen ska göra bättre resultat behöver vi hitta de bästa ledarna och de bästa journalisterna, inte de bästa kvinnorna eller männen.

Då skulle ingen heller behöva skriva den rubrik som nu ståtar över den här analysen.