Mikroplaster kan få kräftdjuren att svälta
Inte ens Arktis har skonats från havsföroreningar. Forskare ska ta reda på hur mikroplasterna påverkar arktiska musslor och kräftdjur.
Det finns mikroplaster även i Arktis, såväl i isen och i det öppna havet som i bottensedimenten. Det visade en nordisk kartläggning förra året. I sommar ska forskare från IVL Svenska Miljöinstitutet studera hur bottenlevande djur som musslor och kräftdjur omsätter och påverkas av mikroplast.
– I dag har vi bara en ögonblicksbild av hur mikroplast ser ut i magarna på olika djur. Vi vill ta reda på hur mycket plast som passerar, om det påverkar djurens val av föda och om det får effekter på deras tillväxt, säger Maria Granberg, marinbiolog vid IVL.
Man vet att mikroplast ackumuleras i sand och sediment vilket sannolikt påverkar bottenlevande djur som äter exempelvis algrester. Man vet också att mikroplaster kan binda gifter till sig.
– Men det är svårt att koppla gifthalter till effekter på djuren. Man kunde tänka sig att bottenlevande djur som äter mikroplaster uppvisar en svälteffekt eftersom partiklarna inte innehåller någon näring, säger Granberg.
Förra årets Arktisexpedition konstaterade att mikroplaster förekommer i högre koncentrationer i den flytande isen än i det omgivande vattnet, men man vet inte varför. Oklart är också från vilka källor de arktiska vattnens mikroplaster härstammar.
Avloppsreningen i de högarktiska samhällena är så gott som obefintlig. I Longyearbyen på Svalbard finns bara 2 000 åretruntboende, men turisterna bidrar med över 150 000 hotellnätter per år. En utbyggd avloppsrening skulle inte bara fånga upp en stor del mikroplaster utan också läkemedelsrester och andra miljögifter, påpekar Maria Granberg.
– Jag skulle önska att Svalbard fick ett reningsverk innan jag dör, säger hon.
I motsats till vad många tror är Arktis ingen opåverkad miljö. Utöver de lokala samhällsutsläppen bidrar den ökande sjöfarten och havsströmmarna med utsläpp som kommer från andra delar av världen. Ändå är forskningen kring Arktis miljöer full av luckor.
– Arktis avlägsenhet gör att vi inte vet vad vi har att förlora, säger Maria Granberg.