Unga debutanter under luppen
KONSERT Radions symfoniorkester. Conrad Tao, piano; dirigent Taavi Oramo. Haydn, Adams, Prokofjev. Musikhuset 27.4.
Taavi Oramo har fått en flygande start på dirigentkarriären. I november förra året debuterade dirigentstuderanden framför Tapiola Sinfonietta och i fredags stod Radions symfoniorkester i tur.
Båda gångerna har Oramo hoppat in då en annan dirigent – nu senast James Gaffigan – tvingats ge återbud. Sådana här chanser kan de flesta aspirerande eller frilansande dirigenter bara drömma om.
Pressen har säkert varit enorm men Oramo klarade sig galant. Prestationen var självsäkrare än i november (troligen hade han nu också mer tid på sig att förbereda sig) och som helhet var konserten i många avseenden lyckad.
Joseph Haydns kompakta symfoni nr 49 i f-moll (1768) som inledde konserten fick en gedigen och lämpligt slagkraftig tolkning, efter att intrycket i början varit påfallande intimt, nästan inåtvänt. Oramo är en erfaren musiker – klarinettist och sångare – och har förmågan att skapa spänstiga, enhetliga musikaliska helheter.
Konserten slutade med musik ur Sergej Prokofjevs balett Askungen (1944), en svit med fjorton korta nummer sammanställd av Gaffigan. Den smekande romantiska musiken med enstaka groteska drag kulminerade i de tolv klockslagen som signalerar att Askungen måste skynda hem från balen.
I Prokofjevs många valser och redan i symfonins menuettsats verkade dirigentens dansanta rörelser inte fullständigt ändamålsenliga med tanke på syftet att kommunicera med orkestern och få ut det mesta av musiken.
Dock var de olika karaktärerna i balettmusiken njutbart gestaltade och orkesterklangen varmt glödande. Oramo kunde ännu ha finslipat balansen i de tjockaste tuttina, som åtminstone på min plats nära bakväggen kändes aningen bullriga.
John Adams (f. 1947) pianokonsert Century Rolls, komponerad 1997, hämtar impulser från minimalism, jazz och självspelande pianon. Den fräscht ljusa och litet mekaniska klangbilden etableras redan i början av verket där orkestern skapar en glittrande matta.
Musiken är kraftigt pulserande i början och blir riktigt vild mot slutet av den tredje (och sista) satsen. Oramos insats var alert. Den mellersta satsen, en bugning till Erik Satie, är drömlikt vacker och då första satsens slut redan gått i samma tecken blev det lite för mycket av det söta.
Pianosolistens roll är framträdande, och amerikanska Conrad Tao (f. 1994), som härmed gjorde sin debut med RSO, var en fantastisk bekantskap. Den suveräna pianisten excellerade i både de fjäderlätt drömmande och de knyckigt motoriska avsnitten.
En rolig detalj var att de unga debutanterna, dirigenten och solisten, hade noterna på varsin skärm.
Taos livfulla temperament var ännu mer påtagligt i extranumret, Elliott Carters (1908–2012) blixtrande solostycke Caténaires (2006).