Kvinna och journalist
I veckan kunde man i Bladet läsa om den kvinnliga dominans som numera råder inom journalistkåren. Och att kvinnliga chefer i medietoppen blir allt vanligare. År 2008 hade till exempel bara en av fyrtiofem dagstidningar en kvinnlig chefredaktör. I dag är de betydligt fler. Mycket har alltså hänt inom denna tidigare så mansdominerade bransch.
Någon gång i mitten av 1950-talet vann jag en uppsatstävling för skolelever. Inspirerad av framgången traskade jag till min far och förkunnade att jag ville bli journalist när jag blev stor. Vid den här tiden hade televisionen ännu inte gjort sitt intåg och de aktuella medierna utgjordes i huvudsak av tidningar och i viss mån radio. Det var skriva jag ville, inte prata. Min far, som själv var tidningsman, tittade förstrött upp från artikeln han höll på att hamra på sin manuella skrivmaskin, betraktade sin dotter med allvarlig blick ovanför glasögonen och förkunnade, med ett tonfall som inte tålde motsägelse: Journalist är inget yrke för kvinnor!
Den faderliga auktoriteten hade talat. Men den talade för döva öron. För i sinom tid blev dottern faktiskt journalist. Men då, när hon tog sina första osäkra steg på den bana som skulle bli hennes, måste hon ge sin far rätt på en punkt. Branschen var i högsta grad mansdominerad och kvinnorna på redaktionerna var så få att en viss machokultur fick frodas rätt fritt. En metoo-kampanj hade nog haft många supportrar bland de kvinnliga medarbetarna.
Kvinnorna fick sköta ”kvinnliga” ämnen. De skrev om mat, hushåll, barn, mode och liknande. Jag minns att en av de tidningar som jag jobbade på etablerade en ”societetsspalt”. Det handlade om en form av tidig skvallerjournalistik, en genre som i dag har odlats till max och blivit synnerligen lukrativ. Själv minns jag hur vi unga kvinnliga redaktörer på 1970-talet kämpade för bättre kommunal dagvård, för den var det inte mycket bevänt med på den tiden.
Kvinnor skickades sällan ut på svåra uppdrag. Det förutsattes att vi inte var intresserade av politik eller rättegångar och för känsliga för att klara av att skriva om svåra olyckor och liknande. Vi förskonades från sådant. Somliga av oss nöjde sig med det, andra tog sig genom osynliga barriärer och började skriva om både politik och mördare.
Småningom blev kvinnorna på redaktionerna fler och då ändrades också arbetsklimatet. Det blev mera jämställt. Det blev däremot inte lönerna. Det var, som en av mina redaktionschefer en gång sade, billigare (!) att anställa en kvinna än en man. Dessutom, tillade han, är kvinnor i allmänhet nyktra. Han var trött på bakfulla och ibland berusade murvlar i tidningens korridorer. På den tiden hade inte nykterheten – eller snarast dess motsats – ännu blivit jämställd.