Havis Amanda – från hatobjekt till kelgris
Hatad av fennomanerna och kvinnorörelsen, älskad av studenterna. Kosmopoliten Ville Vallgrens havsnymf tog Helsingfors på sängen och lämnade ingen oberörd.
I kväll klockan 18 samlas tusentals stadsbor vid Havis Amanda för att fira valborg. Läs historien om hur det gick till när statyn gick från ris till ros.
Fontänskulpturen Havis Amanda orsakade en av Finlands mustigaste kulturskandaler när den gjorde sin entré i Helsingfors 1908. Den nakna jungfrun som stiger upp ur havet väckte kritik och indignation, bland annat i fennomanska kretsar och inom kvinnosaksrörelsen. Amandas nakenhet låg i fokus, och sjölejonen omkring henne tolkades som kåta handjur som dreglade efter hennes kropp.
Skulpturen var ett beställningsverk av den finlandssvenska konstnären Ville Vallgren, en av många nordiska konstnärer som sökte sig till den dåtida europeiska kulturhuvudstaden Paris för att pröva lyckan.
”Finntrollet” i Paris chica salonger, som den spjuveraktiga Vallgren vänskapligt kallades av bland annat författaren August Strindberg, gjorde en lång karriär i Paris. Vallgrens skulpturer, vars tema ofta var kvinnokroppen, sålde som smör i Frankrike.
Men i Finland, där nationalromantiken stod högt i kurs, rosade Vallgren inte marknaden. Tvärtom uppfattades hans verk som lättsinniga uttryck för ”den franska synden”.
Vallgren själv hade en närmast föraktfull inställning till sina finländska kritiker. Enligt honom var de obildade oduglingar ”som satt på sin höga kolonn och pöste värre.”
Vallgrens nära väns, målaren Albert Edelfelts inflytande i de finländska konstkretsarna hade avgörande betydelse för att Helsingfors stad anlitade just Vallgren för att skapa monumentet som skulle symbolisera stadens födelse. Bronsfiguren som blev Havis Amanda mejslades fram
i Vallgrens ateljé i Paris 1906–1907, med den 19-åriga parisiskan mademoiselle Marcelle Delquini som huvudsaklig modell. Vallgren själv var då i 50-årsåldern och på toppen av sin internationella karriär.
För magstarkt för Hagman
På hemmaplan lät kritiken mot den nakna kvinnogestaltens behagfulla pose inte vänta på sig. En av de fränaste bredsidorna kom från kvinnosaksrörelsen, vars förkämpe Lucina Hagman ansåg att statyn var sexistisk och uppviglade till osedliga tankar om kvinnor.
Det här kunde Vallgren inte förstå. Om jungfrun är nyfödd och precis kliver upp ur vattnet, varför i all världen skulle hon ha kläder på sig? undrade skulptören. Det skulle vara lika befängt som att sätta kläder på sjölejonen, menade Vallgren, och tillade ilsket att endast de okultiverade kunde uppfatta nakenhet som något osedligt.
Men Hagman, Finska kvinnoförbundets grundare, gav sig inte. Hur har skulptören mage att erbjuda vår huvudstad en parisisk hora som förmedlar snusk och skörlevnad? und- rade hon, och krävde att fontänen omedelbart skulle avlägsnas.
Vallgrens försvarstrupper fanns till en början i den svenskspråkiga manliga kultureliten. Denna elit var inte sen att omyndigförklara Lucina Hagman och förlöjliga både hennes argument och hennes person i offentligheten.
Hagman blev motivet för otaliga skämtteckningar, och i HBL skrev konstkritiken Gustaf Strengell att motståndarna till statyn visade prov på monumental idioti. Amanda och sjölejonen är tydligen pärlor för svin, menade Strengell.
Tröskeln att nu, över hundra år senare, göra sig ännu mer lustig över Lucina Hagmans hetsigt puritanska reaktion på den nakna figuren kan vara låg. Men det är skäl att minnas källorna till kvinnorörelsens upprördhet.
Kring sekelskiftet var kvinnor i det närmaste utestängda ur kulturdebatten, där männen definierade kvinnoidealet. Att Hagman höll så hårt på sexualmoral och dygd hade mycket konkreta orsaker: oönskade graviditeter, grasserande könssjukdomar, en nästan obefintlig tillgång till preventivmedel i kombination med abortförbud satte tvångströja på tusentals kvinnor, i synnerhet i de sämre lottade samhällsklasserna. Hagman hade kvinnornas hälsa i åtanke.
”Ofinländskt”
Kritiken mot Havis Amanda kom ingalunda bara från kvinnorörelsens håll. Arbetarrörelsen menade att fontänen var ett ansvarslöst kulturelitistiskt projekt. Prislappen låg på 80 000 mark, en summa med vilken samhället hade kunnat hjälpa många av sina olycksbarn, påpekade man.
Den uppretade fennomanska falangen ansåg i sin tur att skulpturen inte var tillräckligt finsknationalistisk. Estetikprofessorn vid Helsingfors universitet, Eliel Aspelin-Haapkylä, tyckte sig veta att den allmänna opinionen var strängt kritisk och att det fosterländska folket planerade ett attentat mot statyn.
Gick hem hos allmänheten
Men det skulle visa sig att Salutorgets Amanda stal Helsingforsbornas hjärtan lika säkert som fiskmåsarna som flaxar omkring henne knycker varje obevakad matbit.
Statyn avtäcktes nattetid i september 1908, nästan i smyg. Under veckorna som följde löpte rasande pennfäktare amok på tidningarnas debattsidor. Men samtidigt flockades nyfikna Helsingforsbor kring statyn, och allt fler gjorde tummen upp.
Stadens studenter såg genast någonting särskilt i Amanda: redan följande sommar lär någon ha kommit på idén att placera sin studentmössa på hennes huvud.
Mösstraditionen fortsatte på 1920-talet, och på fotografier från 1930-talet kan man redan se folk som samlats kring fontänen med ballonger för att fira första maj.
Traditionen etablerades formellt 1951. Då fick Amanda vänta på sin mössa ända till midnatt. Men i och med att folksamlingen växte och många valborgsfirare kring midnatt hunnit bälga i sig så mycket sprit att ceremonin blev svårhanterlig för polisen, tidigarelades mösspåläggningen i slutet av 1970-talet till klockan 18.
I dag är ceremonin ett megalomaniskt evenemang som brukar bevittnas på plats av tiotusentals ögonpar – i ur och skur. Numera klättrar ingen längre uppför Amandas bronskropp, utan studerandena tar på sig selar och hissas upp med lyftkran.
2018 står Helsingfors universitets studentkår, HUS, i tur att lägga mössan på Amandas hjässa. I år byggs ceremonin ut till ett två timmar långt jippo med bland annat livemusik, trollkonster och valborgsgympa.
Själva mösspåläggningen sker också i år klockan 18. Man räknar med att omkring 80 000 människor samlas för att begapa ceremonin, men den exakta siffran har ingen koll på. Källor: Vallgren, Ville: Guldranden (1920), Helsingfors stads konstmuseum, Suomen Kuvalehti, Biografiskt lexikon för Finland, Hufvudstadsbladets arkiv