Det Kina vi har glömt
Berners bok är en utmärkt redovisning såväl av hur diplomatkåren fungerar i undantagstider som av en toppstyrd revolution som omvärlden fortfarande kan förundra sig över.
Kulturrevolution – begreppet låter lite utmanande och en aning konstlat, om använt i våra dagar. Men när man talar och skriver om den kinesiska varianten från 1960-talet, då rör det sig inte om luftiga konstnärsdrömmar, utan om något mycket konkret. Att det var en högst kaotisk och blodig period i Kinas historia, det vittnar veteranambassadören Örjan Berners diplomatminnen om.
De flesta diplomater kan räkna med en odramatisk vistelse i ett fredligt land, men Berner har förunnats uppleva händelserika år i såväl Kina som Sovjetunionen. I det sistnämnda landet bevittnade han dess hädanfärd som han beskrivit i boken Härskarna i Krem (recenserad i HBL 24.8.2014). Nu går han längre tillbaka och skildrar hur den kinesiska kulturrevolutionen upplevdes av en 30-årig svensk diplomat i boken I revolutionens Peking. Intriger, drömmar, stormaktsspel.
Till bilden hör att diplomatleden var rätt glesa i slutet av 1960-talets Peking. Många västländer, med USA i spetsen, var inte företrädda eftersom de fortfarande erkände Taiwan som ensam företrädare för den kinesiska stormakten in spe. Att Sverige fanns där (även Finland) berodde på att landet som första västliga land, i juni 1950, hade öppnat en ambassadörsledd beskickning, detta för att man snällt brutit med Kuomintang-styrda Taiwan. Britter och andra drog sig länge för att ta steget ut.
Varierande bilder
Min 60-talsgeneration fick nog aldrig en klar bild av den kulturrevolutionära framfarten. Den sammanföll ju med den europeiska och amerikanska ungdomsrevolten och delvis med protestvågen mot Vietnamkriget. Vi visste nog vad som skedde i Paris och Berlin och på universiteten i USA. En del wanna be-revolutionärer deltog pliktskyldigt i miniockupationen av Gamla studenthuset. Men hur det gick till i det väldiga kinesiska inlandet, stängt för omvärlden, visste vi föga.
Dessutom förekom det en aktiv skönmålning av kulturrevolutionen, börjande med Jan Myrdals Rapport från en kinesisk by och genom Olof Lagercrantz’ artiklar i DN. I Finland uppstod ingen maoistisk rörelse såsom i Sverige och Norge. Våra vänsterextremister, taistoiterna, var ju stalinister och därmed a priori Sovjettrogna och fientligt inställda till de kinesiska kamraternas revolutionära förvillelser.
Vad hände egentligen under de år då ungdomen manades till revolt mot etablissemanget av självaste Mao? Den revolten ledde till ett kaos som till slut hotade statens stabilitet. Även om Berner satt på första parkett under åren 1968 till 1971 erkänner han svårigheten att skapa en helhetsbild av den skövling av kulturskatter och alla människooffer som krävdes när unga studenter gavs fria händer av Mao.
Revolutionsspel
En Peking-diplomat hade all möda att hänga med i de fraktionsstrider som bröt ut när revolutionen enligt klassiskt mönster började konsumera sina egna barn. Att utröna vilken falang inom kommunistpartiet som hade överhanden och vem i ledargarnityret som hade Maos öra kunde ske genom att läsa väggtidningarna, men de var förbjudna för utlänningar.
Trots detta och de resebegränsningar som gällde, blev Berner övertygad om att terrorn var omfattande och dödlig och drabbade offren slumpmässigt. Varför Mao släppte loss studentmobben vet tydligen ingen med säkerhet.
Man har spekulerat om ett ideologiskt reningsbad efter att oliktänkare hade lockats fram under den svekfulla devisen ”låt hundra blommor blomma”. Till slut blev det ändå militärens, Röda arméns, uppgift att återställa ordningen och studenterna sändes i sin tur ut på tvångsarbete till avlägsna landsändar.
Av allt att döma var hela revolutionen ett spel som kommunistpartiets ledning dirigerade. När maoisterna och medlöparna i väst beundrade den kinesiska ungdomen för dess uppror mot partibyråkrati och borgerliga tendenser, förstod de inte att det blodiga skådespelet i sista hand var centralstyrt. Det var inte heller arbetarna och bönderna som gick i spetsen när studenterna förnedrade och dödade sina professorer.
Den långa marschen
Berner redogör också för den internationella ramen runt Kinas kaotiska år. I dag är det svårt att föreställa sig att det rådde nästan krigstillstånd mellan Sovjet och Kina. Gränskonflikter var 1969 vanliga och ett regelrätt krig ansågs möjligt. Samtidigt stödde både Kina och Sovjet Nordvietnam i dess kamp mot USA. Men redan 1971 kom skrällen: Kina blir medlem i FN:s säkerhetsråd medan Kissinger befinner sig i Peking för att planera Nixons kommande besök.
Då har kulturrevolutionen redan avklingat och Kina påbörjar ”den långa marschen” mot kapitalism under partiets strikta överinseende. Trots alla genomlevda konvulsioner kunde Kina återhämta sig och glömma bort Maos lilla röda som den enda sanna vägledningen. I dag minns säkert Kinas ledning lärdomen från 1960-talet: Håll strikt kontroll på massorna, annars kan kaos bryta ut.
Berners bok är en utmärkt redovisning såväl av hur diplomatkåren fungerar i undantagstider som av en toppstyrd revolution som omvärlden fortfarande kan förundra sig över. Boken är lättillgänglig och innehåller författarens egna fotografier. Man behöver inte vara Kinaspecialist eller politolog för att uppskatta den.
I början av kulturrevolutionen företräddes Finland i Peking av en färgstark person, Joel Toivola, president Kekkonens gunstling. Som svuren vänsterman företrädde han en helt annan syn än attaché Berner. Till Utrikesministeriets förtvivlan sände han långa och delvis entusiastiska rapporter om den tilltagande radikaliseringen av det kinesiska samhället. Han kom dock hem från Peking redan 1967. Finlands ambassadör från 1953 till 1959 var likaså en känd vänsterman,
PäR STENBäCK