Både och när det gäller mathjälp
Vi har haft brödköer sedan 1990-talet. De är en skam för ett välfärdssamhälle men de kan inte ersättas med snabb tidtabell.
Esbo och Helsingfors arbetar med nya sätt att hjälpa människor som inte har råd att köpa mat. Exemplet kommer från Vanda där staden, församlingarna och olika föreningar samarbetar. I Vanda har utdelningen av matkassar delvis ersatts med gemensamma luncher, som också förbereds tillsammans. Också jubileumsfonden Sitra är inkopplad i utvecklingsarbetet.
Städerna har olika betoningar. I Esbo funderar man på eventuellt missbruk, behovsprövning och att kanske kräva något slag av aktivitet för att få rätt att ta emot en matkasse. I Helsingfors får en ledande tjänsteman ångest av frågor av det slaget med motiveringen att missbruk inte kan berättiga att skapa nya svårigheter för andra som verkligen behöver mathjälpen.
Och det är behovet som är det grundläggande. Hur är det möjligt att vi tillåter en fattigdom som leder till att människor köar i timmar, också i regn och rusk, för att få den hjälp en matkasse ger? Svaret att folk själva väljer att stå i brödkö duger inte. Motsvarande köer finns inte i vårt västra grannland Sverige.
Problemet är inte köerna i sig, utan att folk av en eller annan orsak har det så illa ställt att de är tvungna att ty sig till den formen av hjälp.
Brödköerna introducerades i samband med depressionen på 1990-talet då Finland började ta emot mathjälp från EU.
En central fråga är om matutdelningen hjälper människor att komma ur fattigdomen. En annan är om det är en värdig form av hjälp.
En idé bakom tanken att komplettera matkassarna med gemensamma måltider som också förbereds gemensamt är att människor då kan nås också av annat stöd än matkassen.
Men det kan inte handla om antingen-eller. Det finns ingen konflikt mellan utdelningen av kassar med mat och andra former att erbjuda mat och hjälp till dem som behöver det.
Brödköerna är så etablerade att de inte kan avskaffas i ett slag. En av de större matkasseutdelarna, Veikko och Lahja Hurstis förening, tänker inte övergå till ett nytt koncept. Också i Vanda, som har infört det nya systemet, kvarstår utdelningen av matkassar. I Vanda betonar man vikten av lokal hjälp i närheten av dem som är i behov av hjälpen.
En del har så stora problem att det är svårt att styra över dem till annan hjälpverksamhet. Yles A-studio intervjuade ett par i Vanda som helt enkelt inte hade råd att köpa tågbiljetterna för 3 euro styck för att ta sig till närmaste plats med gemensamma måltider. De intervjuade tyckte också att matkassen är bättre än att vara tvungen att försöka stjäla mat i butiker. Det måste man hålla med om.
Maria Ohisalo är fattigdomsforskare och har nyligen doktorerat på brödköer. Hon är också vice ordförande för De gröna. Ohisalo skrev i en artikel för några månader sedan i samband med insamlingen Gemensamt ansvar att hungern i Finland kan avskaffas enbart om det finns politisk vilja att göra det. Sedan 1990-talet har den politiska viljan saknats, eller rättare sagt – den har inte varit tillräckligt stark.
Lite otur och sjukdom är tillräckligt för att en människa i dagens Finland ska falla genom maskorna i välfärdens nätverk. På 30 år har vi haft en enda regering som har höjt stöden till dem som är sämst ute. Nästa år höjs till exempel den lägsta sjukpensionen men samtidigt bibehålls de frusna indexen för andra stöd.
Det är dags att göra fattigdomen synlig också på andra sätt än genom brödköerna och pressa fram beskedet om den politiska viljan att göra något åt fattigdomen finns – eller varför den inte finns.
För det kan väl inte vara så att majoriteten av våra partier anser att fattigdom är självförvållat och att människor därför kan behandlas hur som helst.