Paris förvandlades till ett slagfält
Sextiotalets studentkravaller kulminerade 1968 med majrevolten i Paris. Studenterna gick ut på gatorna, byggde barrikader och krävde ett slut på Vietnamkriget, en modernisering av universitetet och rätt till fri sex. På den här tiden var de båda könen strikt separerade på studenthemmen.
Missnöjet som kulminerade i maj hade pyrt länge. På universiteten var man helt oförberedd på den stora anstormningen studenter som var den naturliga följden av att efterkrigsgenerationen gick ut skolan. 1958 fanns 170 000 studenter vid franska universitet, tio år senare var de 600 000.
Krigshjälten Charles de Gaulle hade fått styra Frankrike som han ville sedan han återkom som president tio år tidigare i efterdyningarna av Algeriets frihetskrig.
Den franska ekonomin hade vuxit år för år, men 1968 svängde kurvorna neråt. Det fanns därför ett utbrett ekonomiskt missnöje. Men kanske allra viktigast för studenternas aktivitet var motståndet mot Vietnamkriget som dessa år förenade fredsaktivister i hela västvärlden.
Oroligheterna började i Nanterreuniversitetet utanför Paris. Därför beslöt myndigheterna den 3 maj att stänga hela universitetet. Som av en slump kom samma dag USA och Nordvietnam överens om att inleda fredssamtal. De skulle hållas i Paris.
Studenterna från Nanterre tog sig från sitt stängda universitet till Sorbonne i Paris för att vädja om stöd. Det fick polisen att gå till motaktion, man tog sin in till Sorbonne och grep 600 demonstrerande studenter.
Några dagar senare kom motreaktionen. Studenterna välte bilar och byggde barrikader. När polisen använde tårgas svarade studenterna med att kasta gatstenar.
För den franska statsledningen förvärrades situationen med en gång den 13 maj när ledande fackförbund utlyste generalstrejk. Studenterna talade lyriskt om en gemensam front med arbetare som skulle genomföra revolution. Men fackledarna ville inte alls ha med studenterna att göra. De utnyttjade bara situationen för att kräva högre lön och kortare arbetstid.
Den 14 maj ockuperade studenterna alla viktiga universitet med Sorbonne som flaggskepp. I några veckor var det studenterna som behärskade den västra åstranden i Paris, Quartier Latin, polisen höll sig borta. Svarta och röda fanor vajade från taket på teater Odéon som blev revolthögkvarter.
Charles de Gaulle var till en början obeslutsam och föreslog en folkomröstning om sin egen ställning. Men från den 18 maj tog han kommandot. Först försäkrade han sig om militärens stöd och uppsköt folkomröstningen. Han varnade för en totalitär kommunistisk kupp och upplöste i stället parlamentet. På Place de la Concorde samlades den 31 maj en halv miljon anhängare som gav de Gaulle och regeringen sitt stöd.
Arbetarnas strejk avblåstes efter att regeringen gick med på mycket stora löneförhöjningar, förkortad arbetstid och föräldraledighet.
I mitten av juni gick polisen in i universiteten och bröt studenternas ockupation. Myndigheterna lovade att många krav skulle godtas och reformer på universiteten genomföras. Också teater Odéon tömdes den 16 juni.
När fransmännen i juli valde nytt parlament gjorde man klart att studenternas socialistiska revolutionsdrömmar inte hade folkets stöd.
Vänsterpartierna förlorade hälften av sina mandat.
Men om Frankrike kunde andas ut så lockade majrevolten radikala studenter i andra europeiska storstäder att följa exemplet. I Stockholm ockuperades kårhuset, i Helsingfors Gamla studenthuset.