Minimalism ur bälgarnas djup
Dragspelsmusikern Markku Lepistö levererar en intim och asketisk soloplatta, skickligt spelad på treradigt diatoniskt dragspel.
FOLKMUSIK
Markku Lepistö
Solos (Rapusaari Records)
Dragspelsmusikern Markku Lepistös minimalistiska melodiösa låtar bildar på Solos en behagligt luftig helhet. Musiken andas, känns intim och mår väl i sin asketiska form. I stil med dragspelsmästarens tidigare album innehåller också soloplattan traditionella finska klanger, men även smärre exotiska influenser förekommer.
Lepistö, som ju på sin tid också medverkade i Värttinä, spelar skickligt på sitt treradiga diatoniska dragspel och bälgarna pustar ur sig drömska, glada och melankoliska låtar. Inledningsspåret Minima 1 trollbinder med sina få kontinuerligt återkommande toner som får instrumentet att vibrera som ett magiskt aggregat. Silta, vilken Lepistö spelade redan 2002 på albumet med samma namn, lyfter högt med lätt handföring. Minima 1 och Minima 2 är i och för sig fräscha, smått udda utflykter, men låter något diffusa i förhållande till skivans övriga fulländade kompositioner med smittande melodier som utgångspunkt.
Solos är rätt och slätt en stark platta som säkert också noteras i internationella kretsar där man redan länge beundrat högklassig finsk dragspelsmusik.