Svidande Stalinsatir
The Death of Stalin är furstligt underhållande politisk satir som är förbjuden i Ryssland. Skildringen av denna historiska tragedi av gigantiska proportioner får till slut skrattet att fastna i halsen.
The Death of Stalin är en av vårens filmhändelser, en brittisk-fransk satir om Stalins död som är totalförbjuden i Ryssland.
The Death of Stalin
HHHHI Regi: Armando Iannucci. Manus: Iannucci, David Schneider, Ian Martin, Peter Fellows, efter en tecknad serie av Fabien Nuryn och Thierry Robin. Foto: Zac Nicholson. I rollerna: Steve Buscemi, Michael Palin, Jeffrey Tambor, Simon Russell Beal, Andrea Riseborough.
Vadå medlemmarna i Svenska Akademien beter sig som Barna Hedenhös på Kiviks marknad? Det är inget mot det kommunistiska partiets centralkommitté som i kölvattnet av Josef Stalins död – året är 1953 – får nippran, en gång för alla.
Det är fråga om Armando IannuccisThe Death of Stalin, en utomordentligt dråplig satir, en uppgörelse med den politiska kulturen i fem- tiotalets Sovjet – varför inte även i dagens Ryssland.
Trots allt är ju filmen totalförbjuden i Ryssland, här i sällskap av demokratiska mönsterelever såsom Vitryssland, Kazakstan och Kirgizistan.
Fokus i filmen ligger alltså på Stalins död, på de farsartade efterdyningarna, men när vi kommer in i handlingen är den mustaschprydda tyrannen ännu på benen.
Därav den hejdlösa öppningssekvensen där Stalin efterlyser en inspelning av en klassisk konsert, en inspelning som dessvärre inte finns att tillgå. Det gör att man får lov att reprisera hela skräpet, nu med mannen på gatan i publiken (ju fetare desto bättre, akustiken förpliktigar).
Farsartad paranoia
Fram växer bilden av en samhällelig paranoia som förvisso är grundad i verkligheten. Ett fel ord, en dålig vits, och du får påhälsning av Stalins hemliga polis, NKVD.
Inte ens Stalins närmaste, medlemmarna i partiets centralkommitté, kan känna sig säkra. Följaktligen bryter det ut panik när Georgiens stora son (Adrian McLoughlin) drabbas av en hjärnblödning och kort därefter drar sin sista suck.
Ingen, varken Nikita Chrusjtjov (Steve Buscemi), Vjatjeslav Molotov (Michael Palin), Georgij Malenkov (Jeffrey Tambor) eller Lavrentij Berija (Simon Russell Beal), förmår sig att säga det uppenbara: att Stalin faktiskt är död.
Till saken hör att en stor del av läkarkåren (som åkt dit för att ha försökt ”förgifta” landsfadern) antingen arkebuserats eller sitter i fångläger, varför man tvingas tillkalla B-laget för att konstatera faktum.
Det är upptakten till ett rävspel som heter duga. Med den politiskt vacklande Malenkov som ställfö- reträdande vädrar både Chrusjtjov och Lavrentij Berija, den sistnämnda fruktad chef för säkerhetspolisen, morgonluft.
Politisk satir på engelskt vis
Ifall det är något som engelsmännen än duktiga på så är det den politiska satiren. Det gäller också för Armando Iannucci som i tv-serier i stil med The Thick of It och Veep visat framtassarna.
Det ska genast sägas att The Death of Stalin inte är fullt lika vass, intellektuellt kittlande. Nej, greppet här är ännu dråpligare, ännu mera galghumoristiskt, men så handlar det (i grunden) också om ond bråd död, om en historisk tragedi av gigantiska proportioner.
Det oaktat är slutresultatet furstligt underhållande, lika hutlöst som snabbkäftat.
Ingen kan som Iannucci klä av maktens män, peka på sprickorna i fasaden. Minst lika inbjudande är driften med de byråkratiska monstren, med ett samhällsklimat där man ser spöken mitt på ljusa dagen, där inget är att lita på.
Här möter vi söner som skickar sina fäder in i döden, toklojala politruker – Monty Python-legendaren Michael Palin i rollen som Molotov – som i ett försök att rädda sitt eget skinn dömer ut sin egen hustru, fängslad på gud vet vilka grunder.
Ett kapitel för sig är Stalins avkommor. Där dottern Svetlana (Andrea Riseborough) framstår som en något sånär sund själ är sonen Vasilij (Rupert Friend) inget annat än en spritglad bråkstake, Russian style.
Sedan går det som det går, att skrattet till slut fastnar i halsen. Fattas bara annat.