Ovant för Samlingspartiet

Samlingspartiet brukar flyta lite ovanom sådana interna konflikter som andra partier råkar ut för. Nu kom flera krisungar slag i slag.

Om man hårdrar lite, men bara lite, kan man säga att Samlingspartiet har gått från seger till seger alltsedan partiet efter en paus på 20 år kom med i regeringen 1987.

När Samlingspartiet hade kommit så långt att det blev det största partiet och Jyrki Katainen fick statsministerposten 2011 skedde det samtidigt som partifältet möblerades om. Efter Sannfinländarnas skräll var det svårt att få till stånd en stabil majoritetsregering. Det blev en sexpartiregering och den befann sig ganska långt från Strömsö. Särskilt slutet var snöpligt, men då hade Katainen redan blivit EU-kommissionär.

Alexander Stubbs tid som ordförande och riksdagsvalet 2015 innebar ett bakslag. Samlingspartiet kom på tredje plats efter Centern och de gamla Sannfinländarna, men det blev en borgerlig regering och partiet fick dessutom posten som finansminister.

Nu har trepartiregeringen haft makten i tre år och den politik som man har drivit har i hög grad sammanfallit med Samlingspartiets mål. Sannfinländarna tappade snabbt i popularitet, på senare tid också Centern. Men Samlingspartiet klarade sig bra i opinionsmätningarna, och också annars. Petteri Orpo, partiordförande sedan snart två år, är tillsammans med en annan Åbobo, Vänsterförbundets Li Andersson, populärast i statsministerrankningen.

Tiden har talat för Samlingspartiet. Samhällsutvecklingen, utbildningsnivån och det som kan kallas tidsandan, har gynnat partiet. När det gäller att bygga image och skapa en slags symbolpolitik hör Samlingspartiet till de skickligaste. Inte ens utbildningsnedskärningarna i början av regeringsperioden tycktes drabba det gamla bildningspartiet särskilt hårt.

Sedan våren 2018 och särskilt de senaste veckorna har den ena motgången efter den andra ramlat in. I Helsingin Sanomats partimätning i april var Samlingspartiet inte störst, utan SDP körde om och knep position nummer ett. Riksdagsledamot Harry Harkimo lämnade partiet och skapar en ny politisk rörelse Liike Nyt. Helsingfors borgmästare Jan Vapaavuori (Saml) har lagt in en extra växel i kampen mot landskapsoch vårdreformerna. Riksdagsledamot Elina Lepomäki, som redan tidigare meddelade att hon inte röstar för vårdreformen, publicerade sin bok, som bland annat innehåller skarp kritik av Samlingspartiet, hur partiet har letts genom åren och hur partiet arbetar för att uppnå sina egna mål.

När Blå framtids Kaj Turunen hoppade av och blev samlingspartist gick det inte riktigt heller som en dans eftersom de två andra regeringspartiledarna med en viss orsak kände sig överkörda. Även om det var en oavsiktlig tidtabellsmiss att Orpo inte hann informera Juha Sipilä och Sampo Terho är det i alla fall en plump i Orpos protokoll som hygglig kille.

I den mätning som Yle publicerade i torsdags knep Samlingspartiet visserligen platsen som det största partiet, men skillnaden till SDP är i praktiken obefintlig.

På lördag möts Samlingspartiets fullmäktige i Seinäjoki. Mötet är slutet, även om Petteri Orpos tal i stadens centralaste köpcentrum är öppet för både ortsbor och journalister. Det är ett tillfälle för Orpo och Samlingspartiet att försöka piffa upp sin lite skamfilade image och visa att majoriteten av partimedlemmarna är lojala.

Mycket hinner hända inom ett år, då det är riksdagsval. I juni har Samlingspartiet partikongress i Åbo. Petteri Orpo blir omvald, inga utmanare har dykt upp. Partiet ska också godkänna ett nytt principprogram. Utkastet har förberetts i över ett år och överraskar med att det nästan är svårt att hitta det borgerliga Samlingspartiet i texten.

Petteri Orpo går i Jyrki Katainens fotspår i den meningen att Samlingspartiet lyfter fram miljön och välfärden. Inom, men knappast utanför Samlingspartiet, kan det finnas plats för en mera renodlad marknadsliberal linje.