Mammabiografin och sorgearbete
Tre komplicerade mödrar intar scenen i Emelie Enckells biografi över sin mamma Dagmar Enckell. Biografin är både ett sorgearbete och en kompensation för de förväntningar som inte infriades.
Emelie Enckells bok om sin mamma Daggi Enckell är en skildring av ett ovanligt kvinnoöde.
”Stackars lilla Emelie Charlotte!...” noterar Dagmar ”Daggi” Enckell i sin dagbok.
Emelie är yngst av Daggi och Olof Enckells fyra barn och modern anfäktas av dåligt samvete över att hon inte ägnar sin minsting lika mycket uppmärksamhet som de tre äldre barnen får.
– Jag var mammasjuk som liten, konstaterar Emelie Enckell i dag, drygt 70 år senare, och begrundar fotot av sin mamma, taget ett år innan hennes död 1991.
Överraskningen var total när det efter Daggis död visade sig att hon efterlämnade tre kappsäckar fullproppade med brev och dagböcker från ett långt och färgstarkt liv. Emelie Enckell upptäckte att hennes mamma hade sidor hennes barn inte hade en aning om och säger att materialet tvingade henne att skriva en bok.
– Min uppfattning om hennes bakgrund som övergiven av sina föräldrar var mycket vag, liksom hennes uppväxt i Nizza.
– Daggi klagade alltid på att hon inte hade fått gå i skola med andra barn. I stället hade hon fått en god hemundervisning, var beläst, behärskade språk och kunde skriva.
Dagmar ”Daggi” Enckell, (född Thesleff) är den klarast lysande stjärnan i biografin Generalens dotter – Dagmar Thesleff. Men fram träder även Daggis mamma Harriet Thesleff, av sin dotter karaktäriserad som vidrig och otrevlig, samt Daggis överbeskyddande och något hätska mormor Dagmar Dippel.
Generalen i historien är Wilhelm Thesleff – en omtänksam pappa som på grund av inbördeskriget och sin militära karriär inte har möjlighet att ta hand om sin dotter. Daggi blir övergiven också av sin mamma Harriet som arbetar som sjuksköterska under inbördeskriget och därefter skiljer sig från Wilhelm.
Kvar finns den stormrika mormodern som bor i Nizza och som åtar sig att ta hand om Daggi och sörja för hennes uppfostran.
Dragkamp om Daggi
Brevväxlingen mellan Daggi och pappa Wilhelm fortgår under hela uppväxten. Daggi längtar till pappan och till Finland men mormodern och hennes franska läkare anser henne vara för svag och sjuklig för den långa resan. I själva verket är Daggi kärnfrisk och de få somrar hon kommer till Finland roar hon sig kungligt med dans, pojkvänner och cykelutfärder i Masaby.
– De franska läkarna ville förstås hålla kvar sin lukrativa patient, konstaterar Emelie Enckell.
– Och mormor Dagmar var ensam och behövde sin dotterdotter. Dagmar hade förskjutit sin egen flicka och Daggis uppgift var att kompensera för det. Därför var mormodern förfärligt svartsjuk på Wilhelm och på Daggis längtan till Finland. Hur ovanlig skulle du säga att Daggis uppväxt var? – Ganska så otypisk. Det var inte så ovanligt att barn övergavs av sina föräldrar under krigen men rätt så sällsynt att födas in i överklassen och växa upp hos en välmenande men härsklysten mormor på Rivieran.
– De hårda konfrontationerna mellan mormodern och Daggi var nya för mig men jag har fått en större förståelse för Dagmar Dippel. Hon var ett offer för sin fostran och sitt nobla högmod.
Om sin mamma Harriet, senare gift Schmakoff, har Daggi inte många vänliga ord till övers. Harriet, som beskriver sin dotter som ett missfoster, är enligt Daggi obehaglig och osympatisk och Emelie Enckell håller med.
– Harriet var en mardröm. Ibland ville Daggi att jag skulle följa med när hon besökte Harriet. Jag gick med men förstod inte att Daggi behövde stöd.
– Vi insåg inte hur illa medfaren Harriet var av sin egen bakgrund, krigsupplevelserna och en svår narcissism. Hur rädd var Daggi för att hon skulle bli som Dagmar Dippel eller Harriet? – Visst var hon rädd och hon skriver också om det. Men eftersom det var så tabubelagt talade hon aldrig om den skräcken.
– Lyckligtvis fick Daggi och Harriet åtminstone några veckor av trevnad när de bodde i Paris och också senare reste tillsammans.
Flirtig och förälskad
I breven noterar Daggi gärna sin
egen flirtighet. Hon upplever flera förälskelser men när hon vid fyllda 21 år möter litteraturvetaren Olof Enckell faller hon pladask. Paret gifter sig 1933, installerar sig i Grankulla och får fyra barn.
Den bortskämda Daggi visar sig vara en underbart kompetent och driftig hustru och värdinna. Emelie Enckell minns sin mammas påhittighet när det gällde att vispa ihop mat av nästan ingenting och att mätta både familjen och oväntade gäster.
Med sina barn har Daggi ofta ett kort tålamod och i dagböckerna delar hon med sig av sina samvetskval. Hennes beskrivningar av de fyra barnens olika personligheter är på kornet, säger Emelie Enckell.
– Daggi beskriver oss exakt, och som jag minns mina syskon. Hon är väldigt förargad över att hon inte kan hantera skillnaderna mellan oss och min förståelse för hennes svårigheter med sina barn växte när jag läste anteckningarna.
– Syskon är olika. Jag har själv tre barn och de är verkligen inte stöpta i samma form.
En ytterligare besvikelse för Daggi är att familjen är oförmögen att intressera sig för hennes djupa religiositet.
– Vi protesterade inte mot den och vi skämdes inte över hennes gudstro. Men vi var generade över hur hon utövade den, som när hon knäböjde i kyrkan.
– I dag undrar jag hur hon mentalt hade klarat sig utan religionen.
När Emelie blir tonåring noterar Daggi att hennes yngsta, efter att ha tytt sig så mycket till henne, nu är ”inbunden och kantig”. Hur kändes det att läsa om sig själv? – Det var intressant. Men ibland blir jag lite generad, som när hon skriver att jag var primus i folkskolan. Det har jag ingen uppfattning om och senare var jag verkligen ingen primus.
Lite vemodigt, och efter en stunds funderande, tillägger Emelie Enckell:
– Jag sörjer över att mamma och pappa blev besvikna på mig. Pappa hade förväntningar på att jag skulle bli humanist, mamma på större gemenskap i religionen. I stället blev jag diplomingenjör och ganska likgiltig för religion. Ser du dina biografier över Olof och Daggi Enckell som en kompensation för dina föräldrars besvikelse? – Jo, så är det. Jag önskar att de inser det och ser det däruppe i sin himmel.
ANNIKA HäLLSTEN
029 080 1331, annika.hallsten@ksfmedia.fi
Jag sörjer över att mamma och pappa blev besvikna på mig. Pappa hade förväntningar på att jag skulle bli humanist, mamma på större gemenskap i religionen. I stället blev jag diplomingenjör och ganska likgiltig för religion.