Dö i rättan tid
”Många dö för sent, och några för tidigt. Ännu klingar främmande den rätta läran: ’Dö i rättan tid!’ Min död prisar jag för eder, den fria döden, som kommer emedan jag själv vill.” ( Friedrich Nietzsche, Så talade Zarathustra, i svensk tolkning av Wilhelm Peterson-Berger baserad på en översättning av Albert Eriksson, Forum 1991.)
Så skriver Nietzsche i avsnittet ”Om den fria döden” som finns i första delen av Så talade Zarathustra. Den odrägliga sanningssägaren Zarathustra predikar här för mera autonomi i dödsfrågan. Om Gud inte finns kan vi ju rimligtvis inte lämna denna fråga i hans hand, utan bör själva se till att dö undan på ett snyggt sätt. Döden ska vara en tribut till livet, inte en långdragen väntan.
Var Nietzsche själv befinner sig i det här avsnittet är som vanligt svårt att avgöra, men Zarathustra är här som i mycket annat en av oss. I samma andetag som vi önskar oss ett långt liv, önskar vi också att få dö med stövlarna på, av en plötslig hjärnblödning i vårt hem vid 95 eller i en cykelolycka vid 98. Eller så säger vi: jag vill inte leva för länge, det är ingen mening efter 85, eller 90, eller om man blir svårt sjuk.
Det är inte riktigt förenligt med den moderna människans självförståelse att vi i slutet av livet långsamt ska avvecklas: förlora vänner, kraft, ben, syn, hörsel och förstånd, och i slutet åter vara som spädbarn innan vi får gå vidare. Vi vet att det händer andra, och vi har kanske sett det hända, men själva ska vi minsann ha vett och rätt att dö innan det sker.
Jag tror det är delvis därför som vi har svårt att komma till rätta med frågan om äldreomsorgen i vårt samhälle. Till skillnad från vad många tror har vi nämligen för närvarande egentligen inget system för hur människor ska tas om hand när de blir gamla. I det mytiska ”förr” vårdades eller vanvårdades de gamla hemma, eller hamnade på fattighus. Hursomhelst levde de inte lika länge. Sedan byggdes anstaltssamhället ut och man började ta för givet att de gamla får en plats på ett äldreboende när de inte längre klarar sig själva. Vad tror du att det hände sen? Åtminstone i Helsingfors måste man i dag vara i oerhört dåligt skick för att få plats på ett kommunalt äldreboende. Att man är mer eller mindre sängliggande, förvirrad och oförmögen att själv ta fram mat och sköta sin personliga hygien tycks i praktiken inte vara argument mot att bo hemma. För dem som bor hemma men inte klarar sig själva erbjuds hemvård, som betyder ett antal femtonminuters besök av växlande vårdare som ser efter att man lever, portionerar ut mediciner och brer en smörgås.
Den gamla typen av hemtjänst, där vårdaren springer till affären, sköter hushållssysslor och hinner prata finns inte längre, samtidigt som de hemmaboende äldre allt oftare är i sämre skick än förut. Städning köps separat, liksom andra tjänster.
Att vara riktigt gammal i Finland i dag innebär allt oftare att sitta ensam med ångest och förlorad tidsuppfattning, att ramla omkull utan att någon lyfter upp en, att få i sig för lite mat och att sova i sin egen skit. Hemvården lämnar gamla människor ensamma i en långsamt degenererande hemmiljö som de varken har förmåga att ta hand om eller ta sig ut ur.
Det här ställer de gamla och deras anhöriga i en helt ny situation. För många kommer det som en överraskning att det faktiskt inte finns någon riktig plan för hur de äldre ska tas om hand. Både de äldre och deras åldrande barn har ju varit med om att bygga upp ett välfärdssamhälle där grundläggande vård och omsorg ska vara tillgängliga för alla. Varken de gamla eller deras barn har den emotionella beredskapen för en lång och tung vårdrelation. Man har betalat skatter och byggt ett samhälle där det ska skötas på ett annat sätt: där de anhörigas roll är att ta ut den gamla till parken eller dricka kaffe tillsammans, inte att hjälpa med personlig hygien.
Ändå är det i dag vanligt att man skuldbelägger anhöriga för att de inte ”tar sitt ansvar” för vården av gamla föräldrar eller släktingar. Man antyder att det inte ska vara så svårt att ha mamma boende hemma hos sig, eller att man visst kunde byta lakan och laga strömmingslåda och skjuta in någon hundralapp i månaden om pensionen inte räcker till behövlig hjälp. Men de anhöriga är antingen heltidsarbetande eller, allt oftare, själva pensionärer, som kanske har gott om tid, men inte längre de fysiska krafter som skulle behövas.
Det som egentligen efterfrågas är den gamla tidens fastrar, ogifta fruntimmer mellan 30 och 60, som utan nämnvärd egen inkomst och utan tanke på eget liv sköter släktens barn och gamlingar. Men de här människorna finns inte längre. Deras arbete, liksom en del av mödrarnas arbete övertogs av välfärdsstaten och blev betalda yrken inom socialoch hälsovård för mer än ett halvsekel sedan.
I brist på offentlig vård och lämpliga sysslolösa anhöriga finns förstås möjligheten att flytta in på privata äldreboenden. Men vem har råd med det? 2016 var finländarnas genomsnittliga pension 1 632 euro, och medianpensionen 1 405 euro. Kvinnornas pension var i snitt 79 procent av männens pension. De största pensionerna betalades i Nyland där genomsnittspensionen var hela 1 942 euro.
Det är inte helt lätt att få grepp om vad privata äldreboenden kostar eftersom priserna, som består av hyra, mat och olika tilläggstjänster, varierar. HS (21.2.2017) som i fjol försökte sig på en jämförelse rapporterar helhetskostnader från 2 000 upp till 4 000 eller 5 000 euro i Helsingfors. Det kan också hända att ett boende som man har haft råd med blir för dyrt när man så småningom behöver mera hjälp. Det borde hursomhelst vara uppenbart att största delen av de äldre inte har en rimlig chans att betala för ett privat äldreboende, ens med lite ekonomisk hjälp från eventuella barn.
Det är inte så konstigt om den här situationen stärker den åldrande generationens önskan att dö i rättan tid. Det som borde vara en naturlig del av det mänskliga livsloppet – lika naturlig som barndomen – har nämligen, i skiftet från välfärdsstat till köptjänstsamhälle, blivit ett icke-vara.