LIVET upp och ner med BKO
De har spelat tillsammans i mer än 25 år, och kanske var det dags att hitta på något nytt. Det blev en krogshow. Nu i vår har det populära svenska livebandets ”Allt ljus på oss” spelat för fulla hus på Cirkus i Stockholm och i höst drar de ut med sin show
Det svenska livebandet Bo Kaspers Orkester har spelat ihop i 25 år – och populariteten bara fortsätter. Bandet har också kallats ”skilsmässobandet”, men nu är den tunga tiden förbi. Nya kärlekar har tagit över och det hörs också i deras låtar. Vi följde med en kväll på Cirkus i Stockholm.
Det luktar mat. Mat och tända stearinljus. Klockan är bara sex på kvällen och det är tre timmar kvar tills ridån går upp för bandets krogshow Allt ljus på oss på Cirkus i Stockholm.
Klaviaturspelaren Mats Schubert är redan på plats. Stämningen är loj, det är tyst. Inte så mycket rock’n’roll, även om ett rullbord är proppat med olika mediciner, halstabletter och citronvatten.
Snart glider basisten Michael Malmgren och trummisen Fredrik Dahl in, och stämningen höjs ett par snäpp. De skalar av sig lager på lager av ytterkläder, slänger sig ner i de bekväma sofforna, där ljudteknikern tar sig en powernap. Sist av alla kom mer sångaren Bo Sundström. Han har rosslig hals, feber, glansiga ögon.
– Men att ställa in går inte. Faktum är att vi aldrig har ställt in en spelning på grund av någon av oss i bandet, säger Bo, och sätter sig försiktigt i en av fåtöljerna.
– Bo har till och med spelat med brutet ben, inflikar Fredrik, och en livlig skildring följer av hur en konsert med en sångare på ett ben tar vid. Något hände vid ett danssteg, och även om Bo kände att det gjorde rejält ont och fick hoppa runt på ett ben under kvällens spelning, förstod han inte förrän efteråt att benet faktiskt var av.
De har hängt ihop i hela sitt vuxna liv, och det är ett sammansvetsat gäng. De avbryter och fyller i varandras meningar och påminner om hur det egentligen var den och den kvällen.
De är Sveriges kanske mest etablerade band och många är vi som kan känna igen oss i deras vardagsnära låtar. I Finland är Bo Kaspers Orkester också ett begrepp och har under åren dragit fulla hus under sina spelningar.
– Det har hänt att vi har fått kritik för att vi skriver för mycket radhus liv, men det är det livet vi lever. Dessutom, man måste tro på det man sjunger, annars blir det inte trovärdigt, och våra låtar handlar om det som händer innanför väggarna, säger Bo.
– Men låtarna måste ändå beröra, säger Micke.
Och kanske är det just det faktum att bandets låtar handlar om det vanliga lilla fantastiska livet och alla dess toppar och dalar som gör att Bo Kaspers Orkester är så älskade som de är, och att de dessutom lyckats med konststycket att hänga med ända sedan dess att bandet bildades 1991.
– Men där i början var det ingen som fattade vad vi var för band, säger Fredrik.
De berättar om ett tillfälle mycket tidigt i karriären, då de spelade i Stenungsund. Publiken trodde att de
köpt biljetter till ett dansband, och besvikelsen var enorm när det varken gick att bugga eller dansa foxtrot till låtarna.
– I den vevan spelade vi även i Billingehus. Det var elva personer i publiken. Tio gick efter bara ett par låtar. Den som satt kvar var en journalist från lokaltidningen, fortsätter Fredrik och skrattar vid minnet.
Men Bo Kaspers Orkester stod kvar. Ett gäng mindre rutinerade musiker hade kanske gett upp där och då, men tack vare att det är kärleken till musiken som driver dem fortsatte de att utveckla sin speciella Bo Kasper-stil av latino och jazz.
Två av medlemmarna kommer norrifrån, Bo från Piteå och Mats från Luleå. De kände till varandra när de flyttade till Stockholm under 1980-talet, men mer var det inte. Snart strålade de fyras vägar sam- man, tack vare en gemensam kompis, och tre av dem drog i väg till en charteranläggning i Turkiet för att spela för fulla och solstinna turister.
Sedan dess har det blivit hundratals spelningar och elva plattor. Hur många spelningar de haft är oklart, men förmodligen är de ett av de svenska band som turnerat flitigast.
– Det är klart att vi tröttnar på varandra ibland, konstaterar Micke.
Men de enas om att relationen till varandra är den de haft längst i sina liv.
Skilsmässor
För även om karriären har gått spikrakt uppåt, bandet räknas till ett av Nordens mest hyllade liveband och mest säljande artister, har det kostat på. De har alla genomgått åtminstone en skilsmässa var, något som tydligt framgår i deras låtar. Kanske har det åtminstone delvis att göra med att de blivit vad de kallar ”turnéskadade”, så som man lätt blir när man befinner sig på resande fot under långa perioder och där det mesta bara ordnas, som mat, sovplatser, städning.
– Det är tungt att resa som vi gör. Man blir skittrött och det blir lätt så att det krockar när man kommer hem, förklarar Micke.
– Det har hänt att familjen ringt när man suttit vilse i en liten skabbig buss i inre Finland, inträngd mellan Mats och Micke. För dem är man på någon slags solsemester, själv är man bara less, trött och längtar hem, säger Bo.
De berättar att de tidigt i karriären fick lära sig av mer erfarna kolleger att aldrig någonsin inbilla sig att man skulle komma hem efter en turné för att ”vila upp sig”.
– Nej. Man kommer hem och löser av sin partner, som tagit hand om all markservice när vi varit borta och levt vår dröm, säger Bo.
– Och egentligen är det en evig tur att vi har haft barnen att komma hem till. Annars hade vi blivit knäppa, säger Micke och skrattar.
De jobbar hårt och säger själva att de har en enorm arbetsmoral. Samtidigt konstaterar Bo att orsaken till att de blivit musiker väl är att de innerst inne är ett gäng slarvers som varken gillar rutiner eller normer.
– Vi har jävligt roligt tillsammans, och vi fyra passar bra ihop, så enkelt är det, säger Micke.
Vissa år har varit slitsammare än andra, som 2012 när den omtalade ”skilsmässoplattan”, Du borde tycka om mig, släpptes. Just den skivan präglades av allas skilsmässor. Samma år som skivan släpptes dog Bo Sundströms lillebror i cancer och hans pappa fick en svår stroke, samtidigt genomgick han och den dåvarande hustrun Lena, som han träffade redan 1994 en stor kris, som längre fram ledde till skilsmässa.
– Våra sånger är personliga, då känns det nödvändigt att vara öppen också i intervjuer, kommenterar Bo.
Långt tidigare genomgick Fredrik och hans dåvarande partner Cajsalisa Ejemyr sin kris, en kris som de försökte lindra på medelklassens sedvanliga manér: Renovering av hemmet.
– Wille Crafoord skrev en låt för oss om detta, Ett fullständigt kaos, men det är en låt som inte fungerar så bra att spela live, säger Fredrik.
När det var dags för Mats att separera drabbades han av panikångest och svimmade på scenen, något som resulterade i att Bo fick utropa de
Det har hänt att vi har fått kritik för att vi skriver för mycket radhusliv, men det är det livet vi lever. Dessutom, man måste tro på det man sjunger, annars blir det inte trovärdigt, och våra låtar handlar om det som händer innanför väggarna.
Bo Sundström