En amerikansk örfil för de allierade i Europa
Genom att ensidigt bryta mot ett fungerande icke-spridningsavtal har USA:s president Donald Trump gett sina allierade i Europa en örfil, äventyrat det transatlantiska samarbetet och försatt Mellanöstern i en djupnande spänning som ytterst kan leda till ett nytt regionalt storkrig med ett oförutsägbart förlopp.
Donald Trump vill uppenbarligen skriva in sig i världshistorien genom att skrota allt som hans företrädare, Barack Obama, stod för i form av respekt för multilaterala avtal. Trump är, för att citera den förre amerikanske Mellanösternförhandlaren Aaron David Miller, ”en mästare på att föreslå lösningar på problem som vi inte har. Se till exempel på hur han har dragit sig ur TPP, Parisavtalet, infört reseförbud, flyttat ambassaden till Jerusalem”.
Och nu är det Iranavtalet, denna överenskommelse som det tog år av mödosamma förhandlingar att ro i hamn, som han trasar sönder, trots att både amerikanska och israeliska säkerhetsexperter, för att inte tala om Europas regeringar och FN:s atomenergiorgan IAEA, säger att det fungerar.
Än vet vi inte om Iran kommer att stanna i avtalet – och ytterst i icke-spridningsavtalet NPT. Men Trump har med ett slag stärkt hökarna i Teheran, vilka hävdar att president Hassan Rouhani gick med på alldeles för stora eftergifter när han genom avtalet tillät IAEA:s inspektörer att göra tuffa inspektioner, drog ned på Irans anrikningsprogram av uran och började tilllämpa NPT:s hårdare tilläggsprotokoll.
Hur Iran kommer att svara beror ytterst på hur Europas regeringar kommer att agera. Efter att president Emmanuel Macron, förbundskansler Angela Merkel och nu senast Storbritanniens utrikesminister Boris Johnson åkt som skottspolar till Washington, i fruktlösa försök att övertala Trump att stanna i JCPOA, the Joint Comprehensive Plan of Action, har den amerikanske presidenten försatt dem i ett besvärande läge, där de kan tvingas välja mellan honom och Iranavtalet.
Rouhanis omedelbara budskap, att Iran står fast vid avtalet såvida landets nationella intressen tillgodoses, är direkt riktat till EU:s ledare. När JCPOA slöts 2015 var Irans motiv att landet som motprestation skulle få del av europeiska investeringar för att utveckla landets ekonomi och teknologi.
Även om mängder av europeiska industridelegationer har rest till Iran, har utfallet inte blivit det önskade för iranierna. Delvis kan det förklaras med korruptionen i Iran – pengar till maktsfärerna sipprar sällan ned till arbetare och arbetslösa. Men det beror också på Trumps hot om sekundärsanktioner för företag som gör affärer med Iran. För att JCPOA ska överleva – ett avtal som inte är optimalt för någondera parten, men som var det bästa som gick att uppbringa – måste europeiska regeringar ge statliga garantier för att europeiska företag kommer att kompenseras för amerikanska sekundärsanktioner.
Det pågår redan sådana diskussioner i Europas huvudstäder. Men när EU:s ledare möts i Bulgarien nästa gång är det upp till bevis.
Annars hotar risken för att Iran går ur JCPOA, slutar tillämpa NPT:s tilläggsprotokoll och kanske följer Nordkoreas exempel – genom att lämna NPT i tron att endast kärnvapenkapacitet ger regimen säkerhetsgarantier. Det är fler länder i regionen som tänker i sådana banor, så nu har risken för kärnvapenspridning ökat i ett slag.
Med det scenariot framför oss ökar också risken för ett nytt storkrig, där president Trump kan komma att upprepa George W Bushs misstag i Irak 2003, när denne förespeglade att störtandet av Saddam Hussein var ett sätt att förhindra Iraks tillgång till massförstörelsevapen (vilka långt innan dess hade skrotats genom FN-inspektioner) och den fåfänga tron att en invasion i Mellanöstern skulle bli en enkel promenadseger för USA.
Historien förskräcker. Europas politiker vet det – men orkar de hålla emot Trump?