I vilken riktning glider Grönland?

Engelska i stället för danska. En grönländsk författning. Flirt med kinesiska investerare. Den tillträdande regeringen under ledning av tuffingen Kim Kielsen bidrar till att debatten om Grönlands framtid intresserar allt fler, skriver Henrik Wilén, chef för Föreningarna Nordens kansli i Köpenhamn.

Att isen smälter

på Grönland råder det ingen tvekan om. Stora isblock rasar och glider i väg. Men åt vilket håll glider Grönland politiskt? Den frågan är kanske aktuellare än någonsin efter valet i april, där ett av de hetaste temana gällde en eventuell framtida självständighet samtidigt som internationella investerare (främst Kina) kastar lystna blickar på världens största självstyrelseområde.

Det grönländska valet fick ovanligt stor uppmärksamhet i danska massmedier. Grönland är i vanliga fall ingen stor fråga i den danska vardagen, men just i dessa tider är det också annat än valet och regeringsbildningen som uppmärksammas. Den sedvanliga diskussionen om lösrivning från Danmark, som uppkommer med jämna mellanrum, har fått extra näring dels av den tilltagande issmältningen, dels av omvärldens tilltagande intresse av att investera på grönländsk mark.

Det grönländska

självstyrelseparlamentet har 31 platser. Socialdemokratiskt influerade Siumut förblev störst, trots valförlust, med nio mandat (elva i valet 2014), socialistiska IA backade också (från elva till åtta mandat), medan socialliberala Demokraterna gick framåt (från fyra till sex mandat) liksom utbrytarpartiet Partii Naleraq (fyra platser). Övriga partier i parlamentet är liberala Atassut (två), Samarbetspartiet (ett) och separatistpartiet Nunatta Qintornai (ett). Strax över 29 000 grönlänningar tog sig till valurnorna, vilket gav ett valdeltagande på 72 procent.

Valet resulterade inte i någon jordskredsseger för de partier som driver en aktiv lösrivning från Danmark, men det är uppenbart att det är målsättningen på sikt. Endast det nybildade Samarbetspartiet vill bevara den så kallade riksgemenskapen med Danmark. Också Demokraterna, som vill skynda långsamt när det gäller självständighet, gjorde ett bra val.

Efter valet enades Siumuts ordförande, Kim Kielsen med de två små utbrytarpartierna (Partii Naleraq och Nutta Qitornai) och Atassut om att bilda en koalitionsregering. Självstyrelseregeringen, naalakkersuisut på grönländska, har kommit överens om ett principprogram som innehåller de vanliga åtgärderna inom utbildning, hälsovård, infrastruktur med mera.

Självständighetsfrågan

är inte direkt prioriterad, men dyker upp också under andra rubriker. Till exempel på utbildningssidan vill regeringen införa engelska som första främmande språk i stället för danska. Långtifrån alla 56 000 grönlänningar (av vilka 90 procent är inuiter) behärskar danska och ännu färre vill använda sig av språket. Engelska är vägen till högre grad av internationalisering och den vägen går inte via Köpenhamn.

Regeringsprogrammet tar också fasta på att Grönland skall få en egen författning, vilket strider mot den danska grundlagen. Det är med andra ord bäddat för en animerad diskussion mellan Köpenhamn och Nuuk.

Den mest känsliga frågan är utrikes- och säkerhetspolitiken som i dag sköts av Danmark. Grönlands nya regering vill att Grönland självt kan ingå avtal med USA om försvarsfrågor. Regeringspartierna är eniga om att ett självständigt Grönland skulle vara medlem i Nato. EU bryr man sig inte om. Grönland lösgjorde sig som bekant från EG 1982, efter en folkomröstning där 52 procent röstade för utträde.

Det är främst

tre praktiska problem med större betydelse på kort sikt som pockar på en lösning. Vem skall städa upp efter de amerikanska baserna på Grönland? Vad finns gömt i inlandsisen bland annat efter atomreaktorn i Camp Century? Är det Danmark som tar notan eller är det USA? Grönland har varken råd eller kapacitet till det.

En annan brännbar fråga är tillgången på mineraler. I takt med att isen smälter blottas mer bar mark och under den finns det gott om råvaror. Grönland har rätt till utvinning på egen mark, men när det handlar om sällsynta mineraler och uran blir det fort en utrikesoch säkerhetspolitisk fråga och då är det Danmark som bestämmer.

Den tredje helheten gäller Grönlands ambition att låta bygga två-tre nya flygplatser som skulle underlätta trafiken till och från huvudstaden Nuuk och turistorten Ilulissat. Beslutet är fattat, men finansieringen är öppen. Danska intressen vill givetvis gärna ta hand om beställningen, men grönländska beslutsfattare med regeringschefen (både i den tidigare koalitio- nen och i den tillträdande) Kim Kielsen i spetsen är inte främmande för att låta uppdraget gå till kinesiska företag.

Det faller knappast

Köpenhamn på läppen och från dansk sida pekar man på att det inte ligger i Grönlands intresse att släppa in kineserna. Anrika The Economist påpekade häromdagen att det finns en uppenbar risk att Grönland via kinesiska investeringar lösgör sig från Danmark, men i stället utsätter sig för kinesisk påtryckning.

Sådana tongångar hördes också under valrörelsen på Grönland, men till exempel Kielsen frågar sig varför inte Grönland skulle kunna tillåta sig stora investeringar från Kina när Danmark och flera andra europeiska länder suktar efter det.

Kielsen är en omstridd herre, tidigare sjöman och polis, som inte har mycket till övers för vad han kallar danskt översitteri. I valrörelsen underströk han grönländsk självbestämmanderätt och för att ge tyngd åt sina krav vägrade han tala danska med danska journalister och kommunicerade i stället på grönländska via tolk. Under valnatten gjorde han förvisso ett undantag för DR.

Ekonomiskt klarar sig Grönland inte utan bidrag från Danmark. Det så kallade bloktilskuddet på över fyra miljarder danska kronor årligen blir inte lätt att ersätta ifall av full självständighet. Det vet beslutsfattarna både i Nuuk och i Köpenhamn.

I och med

parlamentsvalet avslutades en epok i grönländsk politik. Veteranen Lars-Emil Johansen tackade för sig efter 47 år på centrala positioner, bland annat som regeringschef 1991–1997. På 1970-talet var Johansen, som kallats för den sista politiska isbjörnen, med om att stifta Siumut och han har fört diskussioner med alla danska statsministrar sedan Anker Jørgensen. I en intervju för Politikens söndagsbilaga framhöll Johansen att det är bäst att inte dramatisera utvecklingen, men Grönland är på sikt på glid bort från dansk överhöghet. Självständigheten genomförs etappvis, men med vilken tidtabell kunde Johansen inte säga.

Knappast någon annan heller.

Anrika The Economist påpekade häromdagen att det finns en uppenbar risk att Grönland via kinesiska investeringar lösgör sig från Danmark, men i stället utsätter sig för kinesisk påtryckning. Henrik Wilén är chef för Föreningarna Nordens kansli i Köpenhamn.