Kan en flicka bli företagare?

Den nya läroplanen

uppmanar skolvärlden att beakta könens mångfald. Efter att ha läxläst mig igenom lågstadiet ser jag här en betydande utmaning: just nu är det som om skolvärlden inte märkt att det finns fler än ett kön.

Så här ser det ut: Först beskriver historieboken ett samhällsskick – det forna Egypten, antikens Rom, ståndssamhället. Vem var utesluten ur det politiska beslutsfattandet, frågas det sedan. Svaret är slavarna, eller de landlösa bönderna – men inte kvinnorna.

Män och manlighet

är en outtalad utgångspunkt. Kvinnor står för det ”andra” könet, som nämns slumpmässigt och i förbigående, eller inte alls. Som om inte kön genom tiderna påverkat barns och vuxnas liv minst lika mycket som samhällsklassen gjort.

”Kvinnornas ställning” beskrivs visserligen ibland, men undantagsvis: på medeltiden var denna ställning till exempel ”dålig”, vad som hände sedan under renässansen sägs inte.

Amerikas tidiga civilisationer framstår i både text och bild som spännande, enkönade kultur där ”man” jagade, stred och handlade. Så jag söker på nätet efter något om aztekernas kvinnor medan barnet himlar med ögonen, mamma det där kommer ändå inte i provet.

Omgivnings- och samhällslära är snäppet värre. Handlar det om pubertet visar teckningarna finniga pojkar. Det kvinnliga inslaget är modern. I visualiseringen av de inre organen har mannen en urinblåsa, men kvinnan inte.

– Finns tonårsflickor? Hur kissar de?, föreslår jag argt som provfrågor, barnet är inte alls roat.

Illustrationerna fokuserar, uppskattar jag grovt, i tre av fyra fall på pojkar och män. Kvinnor är i assisterande roller och påfallande ofta moderliga. Pappor syns inte just till.

I kapitlet om företagare får manliga rollmodeller sex sidor med namn, bild och intervjuer. En enda kvinna nämns, hon upptar sex rader. En av sju bilder visar en kvinnlig företagare.

I ett senare kapitel om arbetsliv överväger visserligen plötsligt kvinnorna. Men innan det har manligheten igen etablerats som norm. ”Varför behövs företag?” illustreras med två teckningar: en ensam stenåldersman med spjut och pälsar och en ensam modern man med bil, dator och tennisracket.

I det här skedet

frågar jag uppgivet en lärare hur de egentligen handskas med undervisningsmaterialet. Han berättar att en textförståelse i engelskan nyligen gått ut på hur fula kvinnor blir ifall de tränar för mycket. Lösningen hade för honom varit att låta klassen diskutera textens kvinnosyn.

Jag hoppas alla lärare är lika smarta. Jag undrar hur det är möjligt att olika skolämnen så genomgående framställer kvinnor som ett sekundärt kön, och kön som en bisats i mänskligt varande. Vi behöver en balanserad bild av de två huvudsakliga könen för att kunna tala också om transsexualitet och könens gränszoner, det man brukar avse med könens mångfald.

Jag undrar hur det är möjligt att olika skolämnen så genomgående framställer kvinnor som ett sekundärt kön, och kön som en bisats i mänskligt varande. ANNA ROTKIRCH är forskningsprofessor vid Befolkningsförbundet.