Norrut, min son, norrut
Och visionerna
om ”tvillingstäder” med ytterligare förbättrad kommunikation börjar plötsligt se ut som verklighet. Inget ont i det, Finlands band med Estland är starka, och det på goda grunder.
Sedan har vi förstås den lilla detaljen med vem som ska betala för tunneln.
För dyrt för våra bägge länder, hjälp behövs, erkänner man. Och givetvis riktas blickarna mot EU.
Det kanske inte
är nog för EU att två av dess medlemmar vill bygga en tunnel mellan sina länder, låt vara att det givetvis också skulle förbättra kommunikationerna inom EU-området som helhet rent allmänt taget.
Men detta är inte pudelns kärna. Det finns ett större perspektiv. I själva verket är tunneln mellan Finland och Estland en liten men utomordentligt viktig del av Finlands och Norges planer på att bygga en järnväg mellan Rovaniemi och Kirkenes. Utan Tallinntunneln blir det svårt att argumentera för Kirkenesbanan och tvärtom. Inte att undra på att Estlands förre utrikesminister och nuvarande EU-parlamentariker Urmas Paet i en skrivelse i Helsingin Sanomat så kraftigt tog ställning för Kirkenesbanan dagen innan det finsk-estniska regeringsmötet i Tallinn.
Och regeringen Sipilä vill verkligen ha Kirkenesbanan, trots att Finland ska betala drygt 2 miljarder euro av totalt 3 miljarder. Prislappen kan dessutom ändras, för projektet är ambitiöst.
Så trots att
Kirkenesbanan enligt experter a) inte är lönsam b) klyver betesmarkerna för sex olika renbeteslag och inkräktar på samernas lagliga rättigheter samt c) enligt miljöexperter kan accelerera takten på klimatförändringar tillsattes en arbetsgrupp som ska presentera ytterligare en rapport vid årsskiftet.
Att Finland vill
ha tillgång till Ishavet är ingen ny idé. Medan Petsamo ännu var finskt territorium fanns det planer på att bygga en järnväg. Efter kriget förlorade Finland sin andra ”arm”, Petsamo blev sovjetiskt och planerna rann ut i sanden.
Klimatförändringen i Arktis och möjligheterna till nya farleder fick intresset att vakna på nytt. Dessutom fanns det jobb uppe i norr och uttrycket ”go North” – åk norrut – vann terräng.
President Sauli Niinistö och förre utrikesministern Alexander Stubb hörde till dem som tidigt insåg vilken potential det finns i Arktis.
Vi går nu in
i det andra och sista året av Finlands ordförandeskap i Arktiska rådet. President Niinistö har låtit förstå att Finland gärna står värd för ett toppmöte inom ramen för de arktiska frågorna – om det finns någonting man kunde ta upp på ett dylikt forum. Själv har Niinistö upprepade gånger påtalat den negativa effekten av sotet. Han ska också ha tagit upp frågan i sina samtal med Rysslands president Vladimir Putin och USA:s president Donald Trump.
Klimatfrågor och miljö faller inom Arktiska rådets mandat. Nära sammankopplat med detta är Arktiska ekonomiska rådet. Däremot diskuteras inte säkerhets- och försvarspolitiska frågor i Arktiska rådet. Vilket naturligtvis inte hindrar att informella bilaterala diskussioner kan föras också om dessa ämnen.
Men Arktiska rådet
handlar inte bara om klimatförändringar, nya farleder till havs och gas- och oljeresurser under isen. En viktig del av Arktiska rådets funktion är att beakta, höra och ibland också hörsamma ursprungsfolkens synpunkter. Förutom de åtta stater – Finland, Sverige, Norge, Danmark, Island, Kanada, USA och Ryssland – som är permanenta medlemmar i Arktiska rådet är också ursprungsfolkens representantgrupper permanenta medlemmar.
Samerna hör till ursprungsfolken och även om detta borde respekteras av hela EU, så ligger det främsta ansvaret nog i de stater där samerna bor och idkar sina traditionella näringar.
Finlands sätt att hantera samernas delaktighet i frågor som berör dem direkt har kritiserats. Det gäller också den rapport som utgör grunden för beslutet om att gå vidare med att utreda möjligheten att bygga Kirkenesbanan.
”Då planeringen av Ishavsbanan pågick i somras i fjol fick vi läsa om planerna i riksmedierna. På vår uttryckliga begäran har vi blivit hörda av myndigheterna”, sade Sametingets ordförande Tiina Sanila-Alkio (HBL 13.3)
President Niinistö har under det senaste året flera gånger poängterat att FN:s roll borde stärkas. Klimatförändringen och Parisavtalet är en aspekt av detta och också med en nära koppling till Arktis.
Men han har också beskrivit läget på många håll i världen som kaotiskt. Man kan därför vänta sig att just internationella organisationer kommer att diskuteras under Gullranda-samtalen i juni.
Om detta bäddar för ett toppmöte i höst eller tidigt nästa år inom ramen för Arktiska rådet som Finland skulle stå värd för återstår att se. Parametrarna finns ändå på plats: Niinistö – som verkar vara i goda böcker både i öst och väst – och Putin – som gärna vill bli av med sanktionerna så småningom – har säkrat ytterligare en presidentperiod, Donald Trump sitter kvar i Vita huset i ytterligare ett par år och sotet fungerar bra som rökridå. Om man så vill.
Det var naturligtvis väntat att planerna på en tunnel mellan Helsingfors och Tallinn fanns med på programmet när Finlands och Estlands regeringar höll ett gemensamt möte i Tallinn tidigare i veckan.
YRSA GRüNE frilansjournalist med utrikesoch säkerhetspolitik som specialområde