Akademiens ledamotsjakt moraliskt dilemma

Fyra tunga författare har lämnat Svenska Akademien för gott. Hur ska ”de tio” hitta lämpliga ersättare – och vilka vill och vågar tacka ja under de här omständigheterna?

❞ Jag vill helst inte plåga någon genom att nämna deras namn. Men de jag helst skulle vilja se i Akademien framöver är sådana som jag tror för närvarande skulle tacka nej.

– Det förefaller osannolikt att jag skulle få frågan i dag, men jag tänker att vem som än får den måste fråga sig: vilken nytta kan jag göra där som inte de nu avhoppade ledamöterna kunde göra? säger författaren Malte Persson till TT.

Det som förut var ett prestigeuppdrag av nästan ofattbara mått har efter Svenska Akademiens djupa kris förvandlats till en moralisk frågeställning. För eller emot de ledamöter som har lämnat sina uppdrag i institutionen? För eller emot dem som sitter kvar?

”Om de lyckas att göra inval ska det bli väldigt roligt, ja rent av underhållande att se vilka som tackar ja till en plats i denna misär”, skrev författaren Kerstin Ekman, som beviljades utträde ur Akademien, i ett inlägg till Dagens Nyheter.

”Denna misär”

Ja, vilka författare vill ta plats i ”denna misär” när det handlar om att ersätta hyllade ledamöter som Ekman själv, Lotta Lotass, Sara Stridsberg och Klas Östergren? De båda sistnämnda begärde utträde som en direkt konsekvens av Svenska Akademiens hantering av skandalen kring den så kalllade kulturprofilen – och har allmänt applåderats för modet att lämna.

– Det finns gott om duktigt folk som skulle kunna stärka Akademien. Men börjar man nämna namn nu så blir det nästan så att man någonstans säger att ”de kan säkert tänka sig att anpassa sig till rådande omständigheter” – och det är jag inte alls säker på att de kan, säger författaren Ola Larsmo.

Inte ens att skaka fram en lista med tänkbara kandidater är enkelt efter akademikrisen. ”Där, just där, tog alla mina åsikter slut”, skriver en annars debattskicklig litterär profil till TT som svar på frågan om vilka som skulle kunna tänkas vara aktuella för inval i Svenska Akademien. Och den garvade kulturjournalisten Ulrika Knutson suckar djupt i telefonen när hon ombeds komma med egna förslag.

– Jag vill inte föreslå någon, jag har massor med bra namn, men tänker inte göra det, säger hon.

”Kan inte gå raskt”

Att Akademien för närvarande bara har tio ledamöter i arbete är ingen ursäkt för att skynda på invalsprocessen, menar Ulrika Knutson. Först måste den kvarvarande delen av Svenska Akademien deklarera hur man skapar en invalsprocess som återvinner förtroendet för institutionen.

– Den här processen kan inte gå raskt fram. Det blir inte en bättre akademi för att de väljer in tre, fyra briljanta huvuden eller förtjänstfulla poeter. De måste tala om hur de ska skapa en process som verkligen bidrar till att de får tillbaka sin integritet och sitt förtroende.

Författaren Malte Persson är en av dem som ofta har nämnts som en tänkbar framtida akademiledamot. Men det var före den stora krisen och hans egen offentliga uppgörelse med Akademien i Expressen (”Kan detta sällskap återvinna förtroendet? Efter att pyramidspelet i kulturellt kapital kraschat?”). I dag är han tämligen säker på att han inte finns med på listan över tänkbara kandidater. TT: Vilka skulle du själva vilja se i Svenska Akademien? – Jag vill helst inte plåga någon genom att nämna deras namn. Men de jag helst skulle vilja se i Akademien framöver är sådana som jag tror för närvarande skulle tacka nej.

Men om man nu ändå måste försöka hitta namn, vilka är tänkbara oavsett det eventuella moraliska ställningstagandet? Ola Larsmo nämner författaren Ellen Mattson, ”väldigt bra, väldigt noggrann, en klartänkt och principfast person” och dessutom ett namn han lyft ”långt innan det blev uppstod någon konflikt kring Akademien”. Johannes Klenell, kulturredaktör på Arbetet, är mer vågad. Hans tre förslag är författaren och kulturchefen på Aftonbladet, Åsa Linderborg, författaren Cecilia Hansson och Jan Guillou.

– På något plan skulle jag roas av att de tog in en ren naturkraft som Jan Guillou bara för att se vad som händer. Han skulle ta uppdraget på allvar. Kanske lite mer allvar än vad sittande akademi skulle mäkta med. Och det är kanske också precis vad de behöver just nu, säger han.