Räcker lejonen till?

Ett anfall som haltar lite, ett försvar som kan vara lite fysiskt svagt och en målvaktssituation där man varken vet vem som är i form eller förstamålvakt. Det finns med andra ord mycket att fundera på inför fortsättningen av gruppspelet och matcherna mot Kanada och USA.

Finland har spelat fyra av sju gruppspelsmatcher och tagit tre segrar och förlorat en match. För att ta sig vidare från gruppspelet och få spela kvartsfinal krävs det att lejonen tar poäng i de återstående tre matcherna.

Med ett par mellandagar efter fyra inledande VM-matcher på fem dagar är det bra att göra en lite mellananalys av lejonens spel och se varför det blev förlust mot Danmark och vad vi kan förvänta oss av det finländska landslaget i fortsättningen.

Offensiven

Finlands styrka i den här turneringen har varit det offensiva spelet. Inför turneringen kunde man se att lejonlaget som jagar framgång i Herning och Köpenhamn har ett enormt offensivt kunnande. Lauri Marjamäki har byggt ett lag där rörlighet, stark skridskoåkning, fördomsfrihet och mod är ledorden och det har synats på isen.

Sebastian Aho och Teuvo Teräväinen har varit precis så kreativa och effektiva som man hade hoppats på, till och med lite mer. Mikael Granlund visade, efter en trög start, att han är mogen att axla kaptensrollen och leda sitt lag genom exempel på isen.

Medan Ahos och Teräväinens samspel klaffade direkt och fortsatte där de slutade i klubblaget Carolina Hurricanes jobbade Granlund hårt tillsammans med kedjekompisarna Kasperi Kapanen och Mikko Rantanen för att hitta en gemensam melodi. I matchen mot Norge började bitarna falla på plats och speciellt Granlund har stigit fram i de två senaste matcherna och bjudit på starkt spel i närkamperna, en bra blick för spelet och en förmåga att hitta kedjekompisarna med passningar många spelare inte ens klarar av att tänka på, än mindre ge.

Att lejonen har två effektiva och farliga toppkedjor är ett måste om man vill nå framgång senare i turneringen

Centerpositionen var inför turneringen något av ett frågetecken då Aho och Granlund till vardags spelar ytter i sina respektive klubblag och inte är helt vana eller bekväma i mitten. Inte heller fjärdekedjans center Janne Pesonen är någon naturlig center utan en rätt utpräglad ytter som fick testa på spel i mitten i klubblaget i höstas. Antti Suomela är den enda egentliga centern i laget och ironiskt nog är den han som varit den svagaste länken i centerbesättningen.

Den moderna hockeyn där spelplatserna inte längre är lika viktiga som tidigare gör det fullt möjligt att spela med yttrar på centerposition men det finns en risk att göra det då man möter absoluta toppnationer och man måste organisera lagspelet noggrannare än mot sämre lag och då kan bristerna i centerspelet synas mer.

Defensiven

Ett litet frågetecken inför turneringen, ett stort utropstecken efter de tre första matcherna men igen något osäkert vad man ska tro efter förlusten mot Danmark.

Backbesättningen är byggd för att spela en modern hockey där man vänder spelet snabbt uppåt, där backarna har ett stor puckkunnande och där spelarna klarar av att ta sig ur egen zon under press. Men samtidigt finns det inte allt för många så kallade defensiva specialister i laget och det kan ställa till det en del redan i lördagens match mot Kanada.

Visst är det bra att kunna hänga med i de skridskostarka kanadensarnas tempo men samtidigt blir det väldigt tungt att spela om man inte lyckas vinna närkamperna då det fysiska spelet tar en allt större roll.

Om lejonen lyckas utnyttja den rörlighet som finns i de bakre leden och anfallarna fortsätter hjälpa till med arbetet hemåt på samma sätt som de gjort hittills kan det här manskapet räcka till. Men det finns som sagt en del risker med att ha ett defensivt garde som är mer rörliga, skridskostarka och tekniskt skickliga än fysiskt starka i närkamperna.

Målvakterna

Målvaktsspelet och vem som ska bli lejonens förstamålvakt är ett av de största frågetecknen för tillfället.

Harri Säteri och Ville Husso har delat på ansvaret broderligt men vem av dem som ska stå mellan stolparna då de viktiga matcherna börjar är en svår nöt att knäcka.

Säteri har två segrar på lika många matcher och bara ett insläppt mål bakom sig medan Husso har en seger, en förlust och fyra insläppta puckar.

Då man bara ser på siffrorna är valet enkelt – Säteri ska vara lejonens etta.

Problemen blir då man ser bakom siffrorna och granskar vad målvakterna presterat.

Hur bra Säteri är i VM vet ingen. Han har inte testats i turneringen. Han stod i mål mot Sydkorea som knappt håller Mestisklass och han vaktade målet mot ett Norge som var så borttappat att de behövde guide för att hitta tillbaka till omklädningsrummet efter matchen.

Säteri har inte stått för några missar i sina matcher men han har inte heller gjort några kanonräddningar.

Husso har däremot ställts mot riktigt motstånd då han vaktade målet i förlustmatchen mot Danmark. Den före detta IFK-keepern var bäst i laget och stod för flera räddningar av klass då danskarna pressade

på. I underläge 1–2 räddade han två gånger då en dansk spelare kom ensam igenom.

Han gav laget en chans att vinna – tyvärr lyckades de övriga spelarna inte utnyttja läget.

Om jag var i Marjamäkis och den övriga träningsledningens skor skulle jag inte slå fast förstamålvakten i det här läget av turneringen. Tränarna gjorde klokt i att inte ha målvakterna att stå i matcher kvällarna efter varandra utan låta dem alternera. Det betyder att båda är fräscha och vana vi det upplägget. Därför skulle jag ge Kanadamatchen åt den ena keepern och USA-matchen åt den andra.

Utgångsläget skulle vara enkelt: Den som presterar bättre står i kvartsfinalen.

Specialsituationerna

Specialsituationerna har inte vållat några oöverkomliga problem för lejonen. Men trenden i förlustmatchen mot Danmark var något oroväckande. Danmark gjorde två mål i powerplay och båda målen var något billiga på det sättet att de kom efter markeringsmissar av finländska spelare.

I de tidigare matcherna hade lagets boxplay inte testats på riktigt vilket ledde till att de finländska spelarna lyckades med konststycket att göra fem (!) mål med en man mindre på isen i turneringens tre första matcher.

Men då lejonen har en spelare utvisad måste kvartetten som är inne på isen vara bättre på markeringen och spela tajtare tillsammans. Det lyckades man inte med mot Danmark.

I powerplay har Marjamäki valt att placera sina toppspelare i samma formation. Granlund, Aho, Teräväinen och Rantanen har sällskap av Ville Pokka och i den här formationen finns det många problem.

För det första är det märkligt att Marjamäki väljer att använda Rantanen framför motståndarmålet som skärmspelare. Colorado-anfallaren var bland NHL:s tio mest effektiva spelare i powerplay då han agerade spelmotor i sitt lags powerplay. Varför den finländska tränaren väljer att inte utnyttja denna enorma resurs är svårt att förstå.

Det som är minst lika svårt att förstå är hur Ville Pokka kan få spela powerplay och till råga på allt i den första formationen. Pokka har varken en speciellt bra blick för spelet eller ett exceptionellt bra skott för att vara ett hot på blålinjen. Tvärtom stannar spelet ofta upp då han får pucken och mot Danmark hade han enorma problem att hänga med i matchtempot.

Miro Heiskanen har hittills suttit på bänken i powerplay men han kunde ta Pokkas plats i fortsättningen. Markus Nutivaara är ett annat alternativ.