En gömd mardröm.
2010 exploderade oljeplattformen Deepwater Horizon i Mexikanska golfen. Det ledde till en av världens värsta oljekatastrofer. I Ryssland sker lika stora utsläpp två gånger årligen. En av de värst drabbade platserna är Usinsk där läckande oljeledningar gör
Så kallas området kring polarstaden Usinsk i norra Ryssland. Staden är centrum för olje- och gasutvinningen i Komiregionen och enligt den ryska miljöövervakningstjänsten läcker minst 500 000 ton olja årligen ut kring floderna Usa, Kolva och Petjora. Inne i staden Usinsk prisas oljebolaget Lukoil – det står ju för jobben och välfärden. I regionen omkring är kritiken betydligt vassare – oljeutvinningen är ett stort hot mot den traditionella rennäringen. HBL har besökt den gömda mardrömmen.
Det skulle kunna vara en scen ur en valfri vildmarksfilm. En existentiellt vilsen huvudperson tittar ut över ömsom trolska granskogar, ömsom storslagen tundra, medan en frisk vind rufsar om håret. Så tittar man närmare och ser att granstammarna är täckta av ett svart kladd och att de små pittoreska tjärnarna snarare är en trögflytande sörja med en regnbågsskimrande hinna på ytan.
Området kring Usinsk brukar kallas ”en glömd katastrof” och ”en gömd mardröm” av miljöorganisationer och det är inte konstigt att förstå varför.
Staden grundades 1966 och är i dag centrum för olje- och gasutvinning i Komiregionen i norra Ryssland. Med utvinning kommer också utsläpp och enligt den ryska statens hydrometeorologi- och miljöövervakningstjänst läcker minst 500 000
ton olja, drygt fyra miljoner fat, årligen ut i ett område som till stor del utgörs av floderna Usa, Kolva och Petjora. Dessa rinner sedan ut i det ekologiskt viktiga Barents hav.
– Oljebolagen bryr sig inte om att informera lokalbefolkningen om det har skett ett utsläpp. Eftersom böterna är så låga struntar de ofta i att städa upp eftersom det är mer lönsamt att betala böterna än att ersätta rören. Ofta är det lokalbefolkningen själva som får stå för saneringen, säger Valentina Semyashkina på miljöorganisationen Save Pechora River som sedan 1989 har arbetat med att uppmärksamma utsläppen i regionen.
Som tack för hjälpen har fallen av nerv- respektive andningssjukdomar och cancer ökat signifikant bland lokalbefolkningen.
Totalt uppskattas oljeutsläppen i hela Ryssland uppgå till 1,5 miljoner ton, vilket är mer än dubbelt så mycket som släpptes ut när oljeplattformen Deepwater Horizon exploderade i den Mexikanska golfen år 2010.
Stor katastrof – liten reaktion
År 1994 skedde det största sammanhängande utsläppet i Usinsk då runt 100 000 ton olja läckte ut och förorenade ett område på flera hundra hektar. Trots att floderna förorenades, fisken stank diesel och flera människor hamnade i respirator med andningsproblem var uppmärksamheten försumbar i jämförelse med Deepwater Horizon.
– 1994 var republiken Ryssland i ett uselt skick. I Sovjet planerades allt i femårsperioder och ingen tänkte på miljön. Platsen var förgiftad och hade oljan nått Barents hav hade det inte funnits något liv kvar, säger Alexei Osipov, journalist vid Usinskaja Nov i Usinsk.
Enligt honom är det enbart tack vare oljejätten Lukoil som det över huvud taget går att vistas i området i dag. Vid tiden för utsläppet använde ett femtiotal oljebolag ledningarna och eftersom de inte kunde komma överens om vems felet var kunde de inte bestämma vem som skulle stå för reparations- och saneringskostnaderna. Så ingen gjorde någonting.
– Ingen tog på sig ansvaret och alla skyllde på alla. När Lukoil kom hit 1999 började de med att sanera floderna och marken och byggde upp den här platsen på nytt, säger han.
Han slår ut med armarna som för att visa på Lukoils storhet, ett företag som han uppenbart har fattat tycke för trots att han arbetar som journalist för en till synes oberoende tid-
ning. Han pekar mot ett snötäckt fält som tidigare var helt dränkt av olja och berättar att både fisk och fåglar har återvänt tack vare Lukoils föredömliga saneringsarbete.
– Nu har vi råd att ta hänsyn till miljön.
Med ”vi” menar han Lukoil och medan han pratar sparkar han ner en tom pet-flaska i diket.
Gasfacklig släpper ut koldioxid
De stora oljefälten ligger bara tio minuters bilväg från centrum och området stinker diesel. Överallt syns långa skorstenar som bränner överskottsgasen från borrningen, även kallat gasfackling. Metoden är förbjuden i stora delar av världen eftersom den släpper ut enorma mängder koldioxid i atmosfären, men det verkar inte ha uppmärksammats i Ryssland.
Utsläppet 1994 var det enskilt största som har inträffat i området, men mindre oljespill sker i princip dagligen. Och många oljebäckar små bildar så småningom en stor å.
Då som nu är orsaken till utsläppen dåligt underhållna ledningar. De är i många fall aldrig ersatta sedan de byggdes på 1960-talet. Under den långa och mörka arktiska vintern läcker olja obemärkt ut från sprickor i de underjordiska ledningarna och
Urbefolkningen i samhällena runtomkring är däremot starkt emot utvinningen och protesterar ofta. De är kända för att vara hetlevrade och brukar faktiskt ofta få som de vill. Pavel Andrejev, chef för den oberoende webbtidningen 7x7
spolas fram tillsammans med smältvattnet när sommaren kommer.
Trots att organisationer som Greenpeace hittar nya läckor hela tiden nekar Lukoil till utsläppens omfattning. År 2014 identifierade Greenpeace exempelvis 201 förorenade platser. När de besökte området tre månader senare var flera av platserna fortfarande dränkta i olja.
Enligt the Guardian hävdade Lukoil att de inte hittat någon olja på 67 av platserna, trots att Greenpeace hade bildbevis. På de andra platserna hade oljebolaget sanerat genom att hälla ut sand som skulle suga upp oljan.
Även Alexei Osipov menar att anklagelserna är orimliga och att det ligger i Lukoils intresse att inte bidra till en miljöskandal. Till skillnad från Valentina Semyashkina menar han att böterna är väldigt höga.
– Fokus ligger på att undvika utsläpp. Rysslands miljölagar är väldigt strikta och böterna är enorma. Efter ett utsläpp har bolaget dessutom svårt att få nya licenser.
Majoriteten jobbar på Lukoil
Inne i staden märks Lukoils närvaro tydligt. Förutom att förse folk med arbete sponsrar de även utbildningar, bygger kyrkor och lekplatser och planterar ut fiskar i åarna.
Eftersom majoriteten av innevånarna i Usinsk arbetar för Lukoil är de mindre benägna att kritisera bolagets miljöpåverkan.
– I Usinsk bryr de sig inte. De är inte jägare eller skogsägare. De har inte någon flod och de ser inte utsläppen på samma sätt, säger Lena Solovyova, journalist på den oberoende webbtidningen 7x7 som är baserad i regionshuvudstaden Syktyvkar.
Hon får medhåll av tidningens chef Pavel Andrejev som menar att de som bor i Usinsk kom dit för oljans skull, och därför inte kritiserar den eller de som styr.
– Urbefolkningen i samhällena runtomkring är däremot starkt emot utvinningen och protesterar ofta. De är kända för att vara hetlevrade och brukar faktiskt ofta få som de vill, säger han med ett skratt.
Han berättar att befolkningen i distriktet Izhma gjorde en stor rättssak av Lukoils planerade oljeutvinning i närheten av byarna år 2014, vilket fick domstolen att förbjuda all utvinning av olja och gas i området med hänvisning till de negativa effekterna på rennäringen.
Många byar med ett mindre starkt civilsamhälle har dock inte haft samma tur.