Centerbristen tillsvidare inget stort problem för lejonen
”Inte ska väl en enskild tekningsförlust eller en svag defensiv insats på grund av en ovan spelposition bli direkt avgörande i VM i Danmark?”
Kan man nå framgång i VM utan centrar? Frågan i sig känns bisarr att ställa och svaret känns spontant lika enkelt som självklart.
Det är väl klart att ett lag inte kan spela VM utan centrar. Ännu klarare är väl att man inte kan nå framgång om man gör det.
I verkligheten är frågan väldigt relevant och svaret inte alls så enkelt som man först tänker sig.
Då Lauri Marjamäki presenterade VM-truppen på valborgsmässoafton var det många som höjde på ögonbrynen en del. Det fanns egentligen bara två renodlade centrar i truppen. Antti Suomela, poängligasegraren i ligan, och Mika Niemi, en defensivt inriktad center från Jokerit var de enda spelarna som spelat center hela säsongen inför VM.
Tanken var att de skulle agera tredje- och fjärdecenter i laget medan NHL-stjärnorna Sebastian Aho och Mikael Granlund skulle leda de två första kedjorna.
Både Granlund och Aho har centererfarenhet från tidigare men har under de senaste åren, då de nått sin största framgång, spelat på ytterposition. Båda har slagit igenom med dunder och brak i NHL och också i seniorlandslaget har de tidigare stått för sina bästa insatser på ytterposition.
Därför är läget minst sagt märkligt då lejonen är halvvägs i turneringen och den spelande centerkvartetten består av fyra spelare som hållit till på kanten största delen av säsongen.
Granlund och Aho har fått sällskap av Janne Pesonen och Sakari Manninen – två spelare som främst är kända för sina offensiva kvaliteter som yttrar.
Mika Niemi fick åka hem till Finland utan att spela en minut i VM medan Suomela hamnade utanför laguppställningen efter matchen mot Danmark. JYPcentern har inte klarat av att spela på tillräckligt hög nivå i VM och Marjamäki hade inte något annat val än att placera honom på läktaren och ersätta honom med yttern Manninen.
Med andra ord ställdes lejonen inför ett intressant dilemma i matchen mot självaste Kanada. Laget hade fyra spelare som främst hållit till på kanten den här säsongen som centrar.
Centerns uppgift är inte bara att leda spelet och styra lagets offensiv. Det är ofta centern som, tillsammans med backarna, bestämmer i vilken rytm laget anfaller.
I det avseendet har lejonen inte några större problem i och med att Aho och Granlund är exceptionellt smarta hockeyspelare som förstår och kan läsa spelet på ett bättre sätt än många andra spelare. De vet var de ska vara på isen, de kan läsa vad som händer till nästa vilket betyder att de ofta är förberedda på situationer innan de ens uppstår och de är båda utrustade med en enorm arbetsmoral och -kapacitet som krävs för att sköta centerns uppgifter.
Men det är som sagt inte bara offensiven som är viktig för centern. Det är just centern som axlar det största ansvaret i defensiven av de tre anfallarna. Det är centern som ska hjälpa till bakåt och det är centern som ska se till att få pucken åt det egna laget i tekningscirkeln.
Och här har lejonen ett stort problem. I matchen mot Kanada vann de kanadensiska spelarna 64 procent av tekningarna medan den finländska kvartetten fick nöja sig med 36 procent. Och då jämnade statistiken ut sig efter att matchen var avgjord. I den första perioden tog kanadensarna hem tekningarna med 67–33 procent och i den andra med hela 229–21. Det är förkrossande siffror och som vi såg i OS-kvartsfinalen mot USA kan en förlorad tekning vara direkt avgörande för hela turneringens slutresultat.
Därför är det ytterst alarmerande att inte en enda av Finlands centrar, eller egentligen yttrar, är med bland de 30 främsta tekarna i VM.
Då man jagar kvittering på slutet eller försöker bevaka sin ledning sparar man cirka 20 sekunder om man klarar av att vinna tekningarna. I värsta fall kan en förlorad tekning i defensiv zon betyda ett sent baklängesmål medan en förlorad tekning i offensiv zon kan betyda en förlorad chans att kvittera och en förlust i matchen.
Situationen är vad den är och lejonen kommer inte plötsligt att bli mycket bättre i tekningscirkeln. Man tränar inte upp sig till att vara en bra tekare under en tuff turneringen.
Hittills har den svaga tekningsstatistiken och de ovana defensiva rollerna för centrarna inte vållat några oöverkomliga problem för lejonen.
I de tre inledande matcherna avgjorde Finland matcherna snabbt och sattes egentligen aldrig under rejäl press.
Mot Danmark såg hela det blåvita laget segt och slitet ut och centrarna utgjorde inget undantag. Och mot ett lojt, något oinspirerat och odisciplinerat Kanada hade man till och med råd att ta stryk i tekningscirkeln och ge utjämnig på centerposition och ändå kamma hem full pott efter en klar seger. Defensiven var rena betongen då yttercentrarna stod för stabila insatser och såg till att lönnlöven inte fick speciellt många superlägen kring välspelande Harri Säteris mål.
Fortsätter man på samma sätt i fortsättningen spelar det ingen roll att det står ytter bredvid centrarnas namn i hockeydatabaserna. Då kan lejonen mycket väl nå stora framgångar också utan centrar.
Men samtidigt finns det ett litet orosmoln hängande över laget hela tiden.
Inte ska väl en enskild tekningsförlust eller en svag defensiv insats på grund av en ovan spelposition bli direkt avgörande i VM i Danmark?