Folken som vägrar försvinna
Ingmar Karlsson anslår i sin bok en optimistisk ton för minoritetsspråken. Han ser en strimma av hopp för flertalet, tack vare eldsjälars insatser och majoritetsbefolkningens positivare attityder.
Finlandssvenskarna lever med två trossatser: Vi är inte en minoritet och vi är den mest privilegierade språkgruppen i världen. Båda dogmerna kan, menar jag, ifrågasättas. Trots vår grundlag och språklag är vi en de facto minoritet. Det går heller knappast att objektivt påvisa vilken språkgrupp som har det bäst ställt: Till exempel de franskspråkiga i Quebec skulle nog inte nöja sig med våra ”privilegier”.
Efter att ha läst Ingmar Karlssons bok ”De små folkens historia. Minoriteter i Europa” är jag benägen att medge att vi nog tävlar i en klass för sig. Denna produktiva svenska författare av faktaböcker plöjer djupt bland bortglömda folkspillror, ofta i gamla imperiers utkanter. Även om jag anser mig rätt kunnig i minoritetsfrågor, lyfter han fram språkgrupper och folkslag som jag trodde var dödförklarade och undansopade från Europas karta.
Vad sägs om karaimer, furlaner, cimbrer, torbesjer, goraner, gagau- zer och lippovaner? En aning bekantare är kanske liver, sorber, kasjuber och rutener, medan friser, bretoner och korsikaner är lättare att placera på kartan.
De enkla men illustrativa kartorna är en behållning av boken. De visar att Europa i själva verket är, eller snarare har varit, ett lapptäcke av språk och etniska variationer. Framställningen visar dessutom att kartan definitivt ritades om vid två tidpunkter, nämligen som resultat av det första och det andra världskriget.
Versaillesfreden skapade nya nationalstater vilkas identitetsbyggande ledde till folkförflyttningar och förnekanden av minoriteters existens. Det andra världskriget for illa fram med de som fanns kvar; flera tycks ha anklagats för samröre med ”fienden”, oberoende vilken.
Om man vill återknyta till Finland, kan man bara föreställa sig hur det skulle ha gått för finlandssvenskarna om Estlands öde blivit vårt. Inte bara estlandssvenskarna skingrades, utan även estniskan utsattes för ett hårt tryck.
Vid gränsen
Även om kvarlevande minoriteter ofta återfinns i isolerade gränsområden, finns det också höga koncentrationer av folkspillror i vissa centrala delar.
I Europas geografiska mittpunkt som finns någonstans i Transkarpaterna lever lemker, bojker, rutener och huzuler spridda över dagens Slovakien, Polen, Rumänien och Ukraina. Rutenerna har gjort Andy Warhol till sitt skyddshelgon eftersom hans far Ondrej Warchola 1913 emigrerade till USA från byn Mikova i nuvarande Slovakien.
När en flykting från området efter andra världskriget intervjuades av australiensiska myndigheter förlöpte förhöret så här: I vilket land är ni född? – I Österrike. I vilket land har ni gått i skola? – I Tjeckoslovakien. I vilket land började ert yrkesliv? – I Ungern. I vilket land har ni bott senast? – I Sovjetunionen. Ni måste ha flyttat runt en hel del?
– Hur så? Jag har aldrig lämnat min hemstad Munkatchevo i Transkarpatien. (Idag ligger den staden f.ö. i Ukraina).
Anmärkningsvärt är därför att Ingmar Karlsson anslår en optimistisk ton: Många av de små språken upplever en renässans!
Bekanta slagord
Det finns många olika öden, även märkliga sådana. Vad sägs om egyptierna, bosatta i Makedonien och Kosovo? Albanerna gör gällande att de är romer eller turkar på grund av hudfärgen. Själva hävdar de att de kom till Balkan redan under Alexander den stores tid. Helt otänkbart är det inte: Ett dokument i Vatikanens arkiv talar om att 300 000 egyptiska soldater kom till Balkan mellan åren 306 och 337 e.Kr.
Sällan har minoriteter behandlats skonsamt när nationalismen blivit statsideologi. Förflyttar vi oss västerut i Europa är det främst Frankrike och Spanien som utmärkt sig för att vilja integrera sina många språkminoriteter. Man kunde tro att franska revolutionen skulle ha frigjort staten från lusten att tvångsintegrera basker, bretoner och korsikaner, men icke så:
”Federalism och fördomar talar bretonska, emigration och hat mot republiken talar tyska, kontrarevolutionen talar italienska och fanatismen baskiska!” och därför löd revolutionens paroll: ”ett fritt folk måste tala samma språk”.
På något sätt känns slagorden bekanta. Jag läser naturligtvis beskrivningen av de många folkspillrornas öde med finlandssvenska glasögon.
Finns det likheter och lärdomar för oss? Det yttre faromomentet för nästan alla har varit krig och örlog, följt av nya gränsdragningar och nya herrar med herrefolks manér. Det inre hotet heter assimilering som bara delvis är en självförvållad process. Ett gemensamt symtom hos flertalet små folk är avsaknaden av den egna skolan.
Optimism
Utan skola på hemspråket har utförsbacken varit brant. Folklig kultur, även en mager litteratur på minoritetsspråket, har hållit lågan flämtande, men inte mycket mer.
Anmärkningsvärt är därför att Ingmar Karlsson anslår en optimistisk ton: Många av de små språken upplever en renässans! Han ser en strimma av hopp för flertalet, tack vare eldsjälars insatser och majoritetsbefolkningens positivare attityder. De sistnämnda förefaller uppstå när minoriteten är så liten att den inte utmanar makten och kan ”romantiseras” som folklore.
Riktigt så långt har vi inte kommit. Det är värt att till slut notera att bokens betoning på små språk innebär att katalaner, basker, walesare, rätoromaner och samer inte finns med eftersom de alla har en erkänd ställning i sina hemländer. Romerna är utelämnade med motiveringen att det finns mycket skrivet om dem, även på svenska.