I harmens landskap

Vem har nymoralisten egentligen omsorg om? Förutom om sig själv?

Den fenomenale komikern och grånande skådespelaren, svensktalande Pirkka-Pekka Petelius , 64, ska förstås en dag få ett och annat pris för sin livsgärning.

Kanske han och någon till då ska reflektera över de så kallade Nunnukasketcherna från 1987–1988. I ett sketchprogram på tv porträtterade han och skådisen Aake Kalliala två tandlösa, tanklösa och försupna samer, NaimaAslak och Soikhiapää.

Det var inte roligt. Harmens landskap var förstås inte så stort då som det är i dag, men som ung vuxen kunde jag ändå intuitivt fråga hur statlig public service och dess producent Kari Kyrönseppä, 75 i dag, rättfärdiggjorde så här nedsättande rasism.

Yles arkiv har fram till i år haft sketcherna på webben. Brasklappen är att ”de återspeglar 1980-talets syn på underhållning”. Utöver det rent rasistiska kommer i dag en sak till: Det är numera dessutom inte okej med den kulturella stölden att som icke-same klä sig i den klarblå samekolten och mössan med tofsarna.

Nya vindar blåser kring fyravindsmössan. I dag kallas det kulturell appropriering att utan mandat använda sig av andra kulturers kännetecken och kläder.

Men det kan också kantra i det andra diket. Det gav onekligen lite smak av kinesisk kulturrevolution häromdagen när en gråtfärdig avbön dök upp i mitt Facebookflöde. En medelålders familjemamma bad så mycket om förlåtelse för alla gånger hon använt andra kulturers plagg och prylar. Hon urskuldade sig med att hon bara hade velat fostra sig själv och sin familj i mångkultur och inte hade velat någon illa.

Det tycker jag också duger riktigt bra som förklaring och jag bifaller hennes anhållan till alla delar. Man ska inte bidra till den här nyrättfärdighetens harmsna tidsålder.

Dagens Nyheters ledarskribent Lisa Magnusson varnade häromdagen (DN 12.5) för det nya ”kränkväldet”. Det tackar vi för, att en uttryckligen svensk debattör sprättar upp den så vanliga svenska kränktheten för att se vad den har ätit.

Magnusson noterar att den brittiska artisten Adele nyligen firade sin 30-årsdag med party på temat Titanic. Någon var uppklädd som Kate Winslets huvudrollsfigur Rose, andra uppträdde i korkflytväst eller med fejkad frost i håret och lokalen hade stajlats som en av salongerna på ångaren.

Den digitala kvarnen, de sociala medierna, var upprörda över att man dansade i det som föreställde en dödsfälla för 1 500 människor för 106 år sedan. Och visst: vill någon fira sin födelsedag med att återskapa de sista timmarna ombord på Estonia så ska man nog veta vems historia man lånar för eget bruk, varför och med vilken respekt.

Men Lisa Magnusson skriver att Adele väl i huvudsak tänkte mer på Titanicfilmen än på själva skeppet 1912. Det är visserligen illa, skriver hon, med den hårda samhällsanda där man i dag kan säga och göra vad som helst och vifta bort det som humor. ”Men lika outhärdligt” skriver hon helt riktigt, ”är det här eviga förfasandet”.

Vi lever i en tid när ny moral växer fram, i stället för den gamla religiöst färgade med sitt ingrodda mönster för skuld och förlåtelse. Moral av olika slag är bra. Det har varit människans sätt att genom historien meddela följande generation hur a leder till b; för den som slår och stjäl, för den som ligger med sin kusin.

Men ur god moral växer också de här moralpoliserna som utövar samvetsfunktioner för många andra än sig själv, ”en indignation där man inte visar den medmänsklighet man kräver av andra” (Magnusson).

Ibland när jag blir föremål för någons harm över att jag har sagt någonting otidsenligt, politiskt halvkorrekt eller i värsta fall patriarkalt kan jag meditera tyst över vem Harmmårran i sitt kalla moln har omsorg om.

Om dem som någon annanstans blev nedvärderade av mitt för stunden tanklösa språk? Om mig som professionell ordbrukare så att jag inte ska göra bort mig offentligt? Eller om sig själv och sin egen moraliska grundkondition, och position på indignationens karta?

”Vi lever i en tid när ny moral växer fram, i stället för den gamla religiöst färgade med sitt ingrodda mönster för skuld och förlåtelse.”

JAN-ERIK ANDELIN Hufvudstadsbladets Nordenkorrespondent.