Kinkiga rytmer och problemfri kalabalik
Florent Schmitt är en närmast bortglömd kompositör, som så småningom dyker upp på repertoaren igen. Sakari Oramo har spelat in ett urval orkesterverk med BBC:s symfoniker.
Florent Schmitt: Orkestersvit nr 1 och 2 från Antoine et Cléopâtre, Andra symfonin op. 137. BBC Symphony Orchestra, dir. Sakari Oramo. (Chandos)
Florent Schmitt (1870–1958) var antisemit och nazist, vilket förklarar varför den franska tonsättarens verk efter kriget försvann från många orkestrars repertoar. Man kan inte påstå att han gjort comeback, men ett antal dirigenter och framför allt pianister har detta sekel börjat visa intresse för Schmitts mångsidiga oeuvre. Leif Segerstam spelade under sin tid som chefdirigent för Rheinland-Pfalzs statsorkester (1983–89) in ett antal av Schmitts viktigaste verk. I dag är Sakari Oramo en av Schmitts främsta förkämpar.
Schmitt förtjänar, mer än Debussy, att bli kallad impressionist och under sitt långa liv hann han även komponera romantiska, neoklassiska och modernistiska verk. Ett rytmiskt komplicerat stycke i baletten La Tragédie de Salomé (1907) pekar framåt mot (och inspirerade) Stravinskys Våroffer (1913). Salomé är en av Schmitts mest spelade kompositioner, men fick inte rum på denna platta.
I stället bjuder Oramo och BBC symfonikerna på de båda Antoine et Cléopâtre-sviterna(1920). Ett bortglömt mästerverk är det knappast men i konsertsalen tror jag att detta teatraliska verk fungerar mycket väl. Alla som känner till Plutarchos eller Shakespeares tragedi borde med hjälp av den måleriska musiken kunna följa med historiens förlopp. Annars ger det medföljande, utmärkta texthäftet en lättbegriplig, musikvetenskaplig redogörelse.
Virtuos symfoni
Den andra symfonin (1957) blev Schmitts sista verk och Oramo påpekar att det är en svårspelad, väldigt virtuos komposition. Detta trots att Schmitt rent tonalt rör sig inom en ganska konventionell ram. Jean Martinon ledde 1960 Orchestre National de France i ett liveframträdande som i de två yttersatserna är festligt sprudlande, men samtidigt lite för kantigt. Oramo tar udden av den vassaste diskanten medan han smidigt betonar Schmitts behov av flanerande och show-off (i stil med Richard Strauss). Tredje satsens accenter och rytmer låter kinkiga, men Oramos band klarar problemfritt av kalabaliken.
BBC-orkesterns tolkning uppvisar större detaljrikedom än Leif Segerstams 30 år gamla inspelning med Rheinland-Pfalzs statsorkester. Delvis beror det på den nya skivans påkostade ljudbild och den brittiska orkesterns skicklighet. Däremot låter Oramo sig, i motsats till Segerstam, emellanåt förföras av parfymdoftande passager. Oramo uppfattar ’lent sans excès’ ordagrant och tar i den satsen två minuter längre på sig än Segerstam. Resultatet blir lite för tunga sammetsdraperier bakom vilka den 87-årige Schmitt får dölja sina grubblerier. Men BBCSO:s inspelningar av två av Florent Schmitts mest betydelsefulla verk är absolut värda några genomlyssningar och jag hoppas Oramo fortsätter att propagera för Schmitts välljudande musik.