Gundelachs melankoliska resa

Norska elektroniska popartisten gör en mörk och sårbar men framför allt imponerande debut med albumet Baltus.

Gundelach Baltus (U ok?/Terrible Records)

Baltus var namnet på en kråka som bodde utanför norska popartisten Kai Gundelachs barndomshem i tolv år. Baltus fick också bli namnet på Gundelachs första album. Kråkor symboliserar melankoli och mörker, och albumet kändes enligt honom själv som en kråka.

Du behöver inte lyssna länge för att förstå vad Gundelach syftar på. Baltus är inte glatt, upplyftande eller sommarfestivalspoppigt. Det är snarast ett försök för Gundelach att försonas med depressionen han tidigare lidit av. I låtar som Control sjunger han direkt till den, medan han i Hurt bara konstaterar att han är ”tired of giving it up”.

Spöklikt, naket och genialiskt

Gundelach slog igenom år 2015 med låten Spiders och året därefter släppte han en EP. Han blev tidigt omtalad för sin säregna röst, som han ofta låter vara i falsett. Det är också rösten som sticker ut på debutalbumet. Med den lyckas han skapa en spöklik atmosfär i låtarna som gör att tematiken stundvis blir överväldigande. Det känns som om jag som lyssnare är den första han anförtror sig åt om all sin olycka. Och det är inte alltid bekvämt.

Samtidigt balanserar han upp det mörka med de musikaliska inslagen från 1980-talets syntpop och modern r’n’b. Han vet när han måste dra upp syntbeatsen eller gitarriffen för att ge låtarna energi och han ser till att texterna innehåller hoppfulla budskap mellan varven.

Det var också ett smart drag att inkludera norska kollegan ARY i låtarna Games och Past the Building. Hon blir en motpol till Gundelach genom att stå för styrka, rationalitet och energi. Dessa låtar är även albumets mest riviga och bjuder på ett mer jazzigt sound.

Med sin känsla för produktion och växling mellan det nattsvarta och neonskrikande lyckas Gundelach skapa ett album som känns fräscht och intressant. Det är skönt med en manlig artist som vågar dyka in i sina allra mörkaste hörn och vara sårbar. Baltus blir slutligen en stor snuttefilt som jag vill vira omkring mig efter en jobbig dag, med den avslutande och mer optimistiska låten Slo Rock som intygar om att en bättre dag kommer.