Vårmorgon i skärgården

Jag köper inte helt Predikarens litet cyniska syn på att allt i livet bara upprepar sig.

Det här året hade vi möjlighet att vara ute på sommarstugan under morsdagshelgen. På lördagsmorgonen vaknar jag tidigt. I ett anfall av pliktmedvetenhet klär jag på mig, startar datorn för att ta itu med två predikningar som väntar senare under maj.

Datorn bestämmer sig för att genomföra en uppdatering, och jag går ut för att uträtta morgonbestyren. Solen skiner genom skira vårgröna lövträd och reflekteras av rödbruna tallstammar. Fågelsången erbjuder en mångfald av toner och melodier.

Jag lockas allt längre bort från dator och stuga. Jag följer med hur en flugsnappare pilar ut och in i sin fågelholk. Jag hör flera bofinkar – men sedan tar identifieringen tyvärr slut, för jag är urdålig på att känna igen fågelläten. Njuter av sången gör jag ändå.

Efter en stund är jag framme vid släktkolonins äldsta byggnad. Ett litet fiskartorp som någon gång på artonhundratalet plockades ner från en av holmarna längre ut och byggdes upp här i en avlägsen del av huvudön. Stockarna har omsorgsfullt numrerats, för att uppradandet skulle gå smidigare.

Säkert upplevde de som bodde här förr i tiden många liknande underbart vackra vårmorgnar. Men livet var hårt och kampen för brödfödan fylld av faror och osäkerhetsmoment. I folktraditionen lever det kvar hjärtskärande berättelser om dem som en gång i tiden bott i torpet: fattigdom, familjetragedier och utsatthet.

Jag går ner till stranden och kontrollerar båtarnas förtöjningar. Det har blåst friskt de senaste dagarna och prognosen för i dag lovar liknande väder, men ännu är det relativt lugnt. Ute på viken simmar en ensam svan, och inne i vassen ligger två skäggdoppingar tätt tillsammans. Jag stiger i en av båtarna och tar en roddtur. Pontonbryggan som vi i går med hjälp av samma roddbåt bogserade ut till udden vid bastun ligger stadigt fixerad med kättingar både till klippan och till sina två ankaren.

Nu på våren då löven inte skymmer sikten förefaller de olika stugorna att ligga mycket närmare varandra än på sommaren. En båt åker förbi ute i farleden, men annars syns inga människor till. På somrarna brukar näten och rökugnen vara i flitig användning var och varannan morgon, men nu på våren nöjer vi oss med att äta fisk som vi köpte på vägen ut i skärgården.

Sådana här stunder inser jag hur privilegierad jag är, och jag känner också hur stark frestelsen är att gå in i sin egen bubbla och försöka strunta i alla problem i världen runt omkring.

Fåfängligheters fåfänglighet, utbrister författaren av Predikarens bok i Gamla testamentet, då han begrundar livets gång. Han konstaterar att människor ofta bekymrar sig för onödiga saker, och glömmer bort att se och njuta av det som de har för ögonen. Jag köper inte helt Predikarens litet cyniska syn på att allt i livet bara upprepar sig. Men jag vet för egen del hur oändligt viktigt det är att ta vara på möjligheterna att stanna upp och kolla kursen i livet. Inte för att komma bort från medmänniskorna och deras behov, men för att hitta tillbaka till dem.