Trångt om saligheten
I Olydnad ställs judiskortodox religiositet mot en lesbisk kärlek som nästan bränner hål på filmduken. Inte sedan Blå är den varmaste färgen har det ångat lika mycket om sexet.
Olydnad
Regi: Sebastián Lelio. Manus: Lelio, Rebecka Lenciewicz. Foto: Danny Cohen. I rollerna: Rachel Weisz, Rachel McAdams, Alessandro Nivola.
Den religiöst och kulturellt färgade inskränktheten finns i många skepnader. Och där man i norska Vad ska folk säga, den andra av veckoslutets två premiärfilmer, tar avstamp i det muslimska samfundet siktar Sebastián Lelio i Olydnad (Disobedience) in sig på det judiska skrået.
Men med det inte sagt att filmen skulle sakna en universell klangbotten. Kärleken, speciellt den som inte gäller man och kvinna, lever under hot på många håll.
Rachel Weisz alias Ronit Krushka är en brittisk fotograf verksam i New York. Plötsligt en dag får hon höra att hennes far, rabbin, gått bort. England nästa där hon möts av en mer eller mindre svårflirtad församling, inklusive judiskortodoxa barndomsvännen Dovid (Alessandro Nivola).
De flesta vill inte veta av Ronit och hennes (världsliga) vanor – nej till barn och äktenskap, hellre ett lösnummer och en cigarett – plus att hennes far gjort henne arvlös. Men så är den bakomliggande konflikten också inflammerad.
Faktiskt visar det sig att Ronit/ Ronnie i sin ungdom hade ett förhållande med Esti (Rachel McAdams), en församlingsmedlem. Och som om inte det vore nog är ex-kärestan nu gift med Dovid, en av höjdarna i församlingen.
Respektfullt
Chilenska regissören Sebastián Lelio känner vi igen från filmer som Gloria och En fantastisk kvinna, den sistnämnda färsk Oscarsvinnare. Det är filmer med en mänsklig svansföring, en kvalitet som även färgat av sig på Olydnad.
Heder och traditioner ställs mot det köttsliga, mot en flickkärlek som hotar att bränna hål på filmduken (inte sedan franska Blå är den varmaste färgen har det ångat lika mycket om sexet).
Trots detta håller Lelio tungan rätt i munnen. De judiskortodoxa traditionerna skildras med precision och respekt, mot en bakgrund av ett norra London som ingalunda badar i ljus – som för att återspegla de höstliga känslolandskapen.
Men det som gör att filmen vaknar till liv är Rachel Weisz och Rachel McAdams, utlämnande bägge två. Weisz (The Constant Gardener, The Deep Blue Sea) är som klippt och skuren för den här typen av film, alltid lite sorgmodig, aldrig lättsam.
På hugget är också Rachel McAdams (Wedding Crashers, Midnight in Paris, Spotlight), en gång i tiden
sötaste flickan i klassen, nu fullfjädrad aktris. Hon är klockren, golvad av hemligheter och lögner, svältfödd på kärlek.