Vågsvall och spanska melodier
Radions symfoniorkester spelade på onsdagen en konsert med stor orkester och ett löst tema kring ”spanskt” sound.
Radions symfoniorkester
Musikhuset, 16.5 Hannu Lintu, dirigent Angela Hewitt, piano Fagerlund, De Falla, Debussy, Ravel.
Först hördes Sebastian Fagerlunds nya orkesterverk Water Atlas som tidigare i april fick sitt uruppförande i Amsterdam. Verket började med kraftfullt hamrande som sedan utvecklades till svällande orkesterharmonier. Sakta lugnade sig musiken till långsam musik för stråkar. Överlag rörde sig musiken målmedvetet i böljande former. Då och då hördes små skvättande motiv – emellanåt i melodiska fraser för klarinett. Mot slutet stegrades volymen igen med ståtliga brassackord i hedonistisk anda. Allt som allt kännetecknades verket av ett fylligt orkestralt sound med likheter till klangen av spelmusik eller film.
I och med Water Atlas fullbordade Fagerlund en triptyk som inkluderar de tidigare verken Stonework (2016) och Drifts (2017). En serie på tre orkesterverk om havet är självklart en hommage till Debussy. Men verkserien frammanar också en jämförelse med triptyken Kinetics-Marea-Joy av Magnus Lindberg och förstärker därmed bilden av Fagerlund som ett Lindbergfan. Samtidigt höjer jämförelserna ribban för Fagerlund. Vid Water Atlas känns det att musiken inte riktigt når sina förebilder. En viss ambition saknas – inte i meningen teknik och storartad form, för det har Fagerlund redan, utan i meningen kompromisslös personlighet.
Om man tänker på alla hundratals havsinspirerade orkesterverk som redan existerar finns det orsak att se upp för klichéer. I Water Atlas frustrerar särskilt svepande cymbaler och vågiga drag över harpan. Fagerlunds sätt att låta alla toner ljuda länge, antagligen i strävan efter ett brett oceanaktigt sound, irriterar också i längden. Hur som helst, fastän man stundvis hade önskat mer oberäknelighet, var Water Atlas likväl engagerande att lyssna till och suveränt proffsigt skriven orkestermusik.
Efter Fagerlund var RSO:s konsert inne på repertoar från det tidiga 1900-talets Paris med betoning på periodens vurm för spansk musik. Pianisten Angela Hewitt flätade in pianospelet i Manuel de Fallas orkesterverk Nätter i spanska trädgårdar. Den nattliga serien ljöd i funder- samma karaktärer och en aningen sorgmodig atmosfär. Hewitt imponerade särskilt med mjukt glittrande tongångar och känsligt fraserade melodisnuttar. Det spanska soundet fängslade ännu starkare i Hewitts encore – pianopreludiet Asturias av Albéniz – som efterliknade flamencomusik på gitarr.
Efter pausen hördes Claude Debussys underliga balett Jeux – om tre personer som letar efter en försvunnen tennisboll och käbblar sinsemellan. Musiken var fascinerande rik på detalj. RSO hade övat in det fruktansvärt krävande verket föredömligt under ledning av Hannu Lintu. Musiken växlade i snabba klipp – som en bilderbok som bläddras så snabbt att man inte hinner förstå handlingen. Debussys musik skapade en mild, drömlik och lekfull stämning.
Som sist strålade RSO:s solister i Ravels Bolero. Orkestern spelade med finfin klang och musikerna elektrifierade kontrasten mellan det knäpptysta ljudet i början och orkesterns fulla styrka i slutet.