Ett hus för två miljoner
Det är nästan skrämmande hur ens perspektiv kan justeras enligt miljön man befinner sig i. Häromdagen kom Magnus hem och berättade att en av våra kompisar har köpt ett hus i Venice Beach. Ett riktigt kap, bara en och en halv miljon kostade huset! Jag tyckte genuint att det var ett riktigt fynd att bara betala en och en halv miljon dollar för ett litet orenoverat hus. Sen insåg jag att vi aldrig någonsin skulle ha råd med det. En annan familj letar efter ett hus att hyra, men en hyra på mindre än 5 000 dollar i månaden i Venice eller Santa Monica existerar knappt.
Vi bor i en lägenhet i ett trevligt hus med pool. Inget konstigt med det. Ett kvarter från vårt hem börjar den riktigt förmögna delen av stan där inget hus säljs för mindre än fem sex miljoner. Det är såklart fina hus, men gårdarna är små och fastighetsskatten skyhög. I jämförelse med dem är allt under två miljoner rena rama reapriset, nåt man plockar upp i korgen med utgående exemplar för att vårnyheterna ska få plats.
Samtidigt är Los Angeles den stad i USA med flest hemlösa. De hysteriskt höga bostadspriserna har lett till att det inte längre krävs ett avancerat alkohol- eller drogmissbruk för att hamna på gatan. Nu räcker det med att hyresvärden bestämmer sig för att trissa upp hyran (det finns alltid någon som är villig att betala mera) eller att man får sparken och förlorar några månaders lön. I vissa fall krävs inte ens ett förlorat jobb för att man ska bli hemlös. På många håll sackar lönerna efter och det är inte ovanligt att folk bor i husbilar som parkeras på gratisplatser, någorlunda nära arbetsplatsen, ute på gatan varje natt.
Los Angeles är väldigt segregerat och de som inte är högavlönade eller på annat sätt förmögna drivs allt längre ut från staden. Stadsdel efter stadsdel gentrifieras.
Jag försöker regelbundet påminna mig om att normen inte kan vara att ett vanligt hus kostar många miljoner och att hyran ligger på närmare 10 000 dollar i månaden. Vanliga människor bor inte så.
Hälsningar från Santa Monica,