Sverigedemokraterna: Partiet med medvind i moteld

Medan många politiska partier går kräftgång, och Kristdemokraterna, liberalerna och Miljöpartiet touchar fyraprocentsspärren har Sverigedemokraterna segervittring i höstens riksdagsval. Än en gång kommer partiet att växa. Sverigedemokraterna gjorde parlamentarisk debut 2010 med sex procent av rösterna, som fördubblades i valet 2014, till 12 procent. Opinionsmätningarna visar att SD kommer att få mellan 16 och 18 procent av rösterna i september.

Sverige var det europeiska undantaget utan ett högerradikalt parti i parlamentet. SD är i dag ett av Europas snabbast växande och stabilaste högerradikala partier. Trots många nya väljare har SD lojala partisympatisörer. Nyckeln till Sverigedemokraternas väljarmässiga framgångar är att de har förmått behålla sina gamla väljare samtidigt som de får nya.

Hur kan Sverigedemokraternas genombrott förklaras? I statsvetenskapen finns tre förklaringsperspektiv: Efterfrågan, utbud och bemötande. Har SD:s framgångar att göra med att en större andel väljare efterfrågar sverigedemokratisk politik? Eller, handlar det om det politiska partiets organisation och trovärdighet? De andra partiernas bemötande spelar roll: Anpassar man sig till ett nytt uppstickarpartis politiska agenda för att konkurrera om deras väljare eller ignoreras det?

SD:s framgångar kan inte förklaras med en ökad efterfrågan hos väljarna på invandringskritisk politik. Andelen väljare som vill begränsa invandring och efterlyser hårdare tag i migrationspolitiken har inte ökat. Däremot har invandringen blivit en viktigare fråga än till exempel sysselsättning eller sjukvård bland väljarna. Migration, säkerhet, lag och ordning har efter SD:s inträde blivit allt viktigare frågor och i höstens val kommer dessa politikområden, som är SD:s paradgrenar, fortsättningsvis att vara prioriterade hos väljarna.

Snarare finns förklaringar att sökas i partiet. SD:s partiledning har långsiktigt arbetat för att etablera sig lokalt och tona ner extremismen. Med det offentliga partistödet har partiledningen byggt upp ett professionellt parti med nationell utbredning och professionell kommunikation.

SD:s extrema historiska rötter i nynazism och radikala aktivister som gett uttryck för rasism – både antisionism och islamofobi – har varit en hög tröskel för att rösta på partiet. Partiledaren Jimmie Åkesson har sedan han blev partiledare 2005 med hårda nypor syftat till att göra SD till ett moderat, disciplinerat och legitimt parti. Socialkonservatismen lades till som en andra ideologisk princip vid sidan av nationalismen 2011, samtidigt som en nolltoleranslinje gentemot rasistiska och andra olämpliga uttalanden och beteenden utformades. Ett hundratal medlemmar har uteslutits.

SD kapade banden till sin egen ungdomsorganisation SDU 2015 då den ansågs för extremt nationalistisk och internt konfliktskapande, och bildade ett nytt ungdomsförbund inom partiet, Ungsvenskarna.

Gustav Kasselstrand, en tidigare ordförande för SDU, bildade partiet Alternativ för Sverige tidigare i år och utmanar SD och de övriga partierna med en mer radikal invandrings och integrationspolitik. Tre av SD:s mera extrema riksdagsledamöter har hoppat över till AfS, och partiet kommer sannolikt att locka till sig SDväljare som är missnöjda med den pragmatiska partiledningen, som gett avkall på nationalismen i syfte att göra partiet rumsrent. AfS utgör inget hot mot SD, utan bekräftar enligt SD:s partiledning att partiet gjort upp med extremismen.

SD:s framgångar har också med de övriga partiernas agerande att göra. Ett nytt politiskt parti utmanar etablerade politiska partier i konkurrensen om röster och inflytande. Inledningsvis ignorerade de övriga partierna SD genom att inte ge invandringsfrågan utrymme i den allmänna debatten, men med SD:s fortsatta framgångar, speciellt i södra Sverige, övergick man till en konfrontationsstrategi. Det innebar att de övriga partierna började debattera – ”tog snacket” – med SD om mig rationspolitiken. Med SD:s inträde i Sveriges riksdag enades de övriga riksdagspartierna om att isolera SD i riksdagsarbetet – man skulle inte förhandla eller ta stöd av partiet.

Partierna har som motiv för isolering hänvisat till SD:s extrema ursprung, bristande demokratiska trovärdighet och radikala invandringspolitik.

Förutom att isoleringen har erbjudit SD retoriska möjligheter att iklä sig en populistisk martyrkåpa har den även haft sakpolitiska konsekvenser. De etablerade partierna och i synnerhet regeringen Reinfeldt har liberaliserat invandringspolitiken – migrations och arbetskraftsinvandring – samtidigt med isoleringen.

Polariseringen har gett SD ensamrätt på kritisk invandringspolitik. Utspel i en mer invandringskritisk riktning från övriga partier i syfte att vinna tillbaka invandringskritiska väljare – språktest, begränsad invandring – har av partikonkurrenter och medier stämplats som anpassning till SD.

Isoleringen blev en inlåsning. Att byta strategi i form av mer invandringskritisk politik var kostsamt, och krävde trovärdiga förklaringar. Kursändringar är möjliga under kriser, vid valnederlag och partiledarbyten. Flyktingsituationen 2015 var den externa chock som gav möjligheter till förändring. Regeringen stängde gränserna och införde temporära uppehållstillstånd. De övriga partierna, framför allt Moderaterna och Kristdemokraterna, har formulerat en mer invandringskritisk politik, pratat om säkerhet, identitet och nationella värderingar.

Förra veckan presenterade socialdemokraterna sin nya striktare invandringspolitiska plattform. Dessa kursomläggningar har inte dragit undan mattan för SD:s fortsatta framgångar, utan snarare bidragit till att legitimera SD, något som Jimmie Åkessonkommenterat med att väljarna föredrar originalet och inte kopiorna.

Skälet till att anpassningen inte har förväntad effekt genom att locka tillbaka väljarna är SD:s sakägarskap över invandringspolitiken. SD uppfattas som det mest trovärdiga partiet i väljarnas ögon.

Damned if you do, and damned if you don’t. Varken isolering eller anpassning har varit framgångsrika strategier för att stoppa väljarflödet till SD. Inte heller har det hindrat SD från att påverka politiken, om än indirekt. Isoleringen har haft den största effekten på SD, som tvingats ta avstånd från sin historia och putsa på sin profil för att framstå som ett normalt parti.

Väljarna har accepterat partiet. Frågan är om de politiska partierna öppnar dörren för SD efter höstens val?

”Varken isolering eller anpassning har varit framgångsrika strategier för att stoppa väljarflödet till SD. Inte heller har det hindrat SD från att påverka politiken, om än indirekt. ”

ANN-CATHRINE JUNGAR är Jakobstadsbördig forskare i högerpopulism vid Södertörns högskola i Stockholm.