Med engelska klarar man sig överallt …
Låter det bekant? Det är nog en av universums största lögner. Res till Kina eller ens Spanien och prova, varsågod! Men det är förstås relativt vad man menar med att ”klara sig”. Visst, det går att köpa en öl i hotellets bar och möjligen en tågbiljett på stationen på engelska. Men det hade kanske fungerat också utan engelska, med hjälp av gester och papper och penna.
Men det går kanske inte att på riktigt diskutera politik, historia eller kultur på engelska i de här länderna. Och varför borde det ens vara möjligt? Jag har inte talat med jättemånga kineser, men jag har talat med portugiser och spanjorer som inte förstår varför de borde lära sig ett nytt språk. De talar ju redan ett världsspråk! Och de har ju rätt på sitt sätt.
Vi ska ta en närmare titt på engelskan för att försöka förstå varför språket har blivit så viktigt. Det heter engelska för att det var språket som talades för länge sen av angler i södra Jylland i nuvarande Danmark. Angel hade möjligen något att göra med formen på en udde. Angel betydde smal eller krokig. Under folkvandringstiden, på 500-talet, flyttade mängder av angler till nuvarande England. Och därför heter det England, alltså anglernas land. Ingenting att göra med änglar, ängel är ett grekiskt ord som betyder budbärare.
En annan grupp som flyttade ungefär samtidigt var saxarna i nuvarande norra Tyskland. De talade nästan samma språk som anglerna. Tillsammans kallades de anglosaxarna. Deras språk, anglosaxiskan, kan ses som ett slags fornengelska. Därför talar vi än i dag om den anglosaxiska världen som alltså betyder den engelskspråkiga världen, inte den engelska och tyska världen.
Engelskan är alltså ett språk som egentligen ligger nära tyskan och därmed också holländskan. Men efter normandernas invasion på 1000-talet tog man in mängder av franska lånord vilket fjärmade engelskan från tyskan och de lite mer avlägsnare släktingarna i Skandinavien, svenskan, danskan, norskan och isländskan.
Och hur ser dagens engelska ut? Eftersom engelskans ordförråd har drag av både forngermanska och fornfranska, och eftersom Britannien är något av ett klassamhälle, har det blivit så att det i många fall finns en dubbel uppsättning ord med betydelser som nästan men inte riktigt matchar. Vi har till exempel ordet land som är motsvarigheten till svenskans land och som har nästan samma betydelse. Men inte riktigt. För vi har också ordet country som betyder land, men på ett lite annat sätt. Country har inlånats från fornfranskan och är ursprungligen latin i formen terra contrata, alltså landet mittemot. Det var de gamla romarnas sätt att beteckna landsbygden i motsats till staden. Det som är därborta.