Nordkorea trilskas och Kina smider ränker – välkommen till verkligheten Trump!
Vem sa att utrikespolitik är lätt? Ja, frånsett den nuvarande amerikanska presidenten alltså.
Kanske ni minns hur han tutade högljutt om sin förträfflighet som den ultimata förhandlaren. Hur han sa att han skulle fylla sin regering med framgångsrika affärsmän med samma talang. Det skulle bli ett slut på de usla avtal de hjälplösa politikerna under årens lopp knutit. Slut på att låta sig utnyttjas som godtrogna idioter. Om man inte får som man vill, lämnar man bara förhandlingsbordet. Man måste våga stiga upp och lämna samtalen. Då kommer dom nog springande efter en sedan. Så lät det under presidentvalskampanjen 2016.
Men nu, nästan ett och ett halvt år in i sin presidentperiod, har Donald Trump ställts inför det faktum som alla tidigare presidenter och utrikesministrar vetat långt innan de tillträtt sin post; att utrikespolitik är fruktansvärt svårt, tidskrävande och frustrerande. Och att motstridiga intressen alltid leder till kompromisser och aldrig till full tillfredsställelse.
I fallet Nordkorea började Trump ganska bra. Han ville ha tuffare sanktioner och insåg att Kina måste fås ombord för att kunna sätta riktig press på Pyongyang. Förhandlingar fördes och det lyckades. Men när Nordkoreas excentriske ledare, Kim Jong-un, av skäl som fortfarande förbryllar de flesta experter, beslöt sig för att inleda en gosfest med grannarna i syd och en försonligare dialog med USA, tappade Trump konceptet.
Förblindad av en chans att bli historisk och stjärna på en estrad större än någon annan, tackade han genast ja till Nordkoreas förslag om ett toppmöte. Utan några som helst bindande garantier om nordkoreanskt samarbete kring landets kärnvapen, gick Trump med på att ge den nordkoreanska diktatorn en plats vid sin sida i strålkastarnas sken.
Nu ett par månader senare har Pyongyang avbrutit förhandlingarna med sina grannar i Seoul på grund av militärövningar som ordnas med USA, och hotat ställa in toppmötet på grund av vad man anser vara orimliga krav gällande Nordkoreas kärnvapenarsenal.Trump har antytt att humörsvängningen i Pyongyang kom efter ett möte med kineserna som Trump inte varit medveten om.
I går kom det sedan ett besked från Vita huset om att Trump beslutat sig för att ställa in toppmötet med Nordkorea.
Kina ställer till det för Trump också på en annan arena. Förra veckan nådde USA och Kina en samstämmighet i förhandlingarna kring handeln mellan länderna och rubriker förkunnade att faran för ett handelskrig är över. Trump hade levererat det han lovat lät det som. Men när detaljerna blev offentliga började kritiken hagla från såväl höger och vänster.
– Tyvärr har Kina utmanövrerat Trump vid förhandlingsbordet. Kina vinner förhandlingarna om handel, skrev den republikanska senatorn Marco Rubio häromdagen.
I överenskommelsen, som inte är ett slutgiltigt avtal, lovar USA att för tillfället skrinlägga hotet om tariffer på kinesiska produkter i gengäld för ett kinesiskt löfte att importera mera amerikanska jordbruksprodukter och energi. Det låter fint, men experter verkar överens om att det skulle ha skett hursomhelst eftersom efterfrågan för bägge ändå väntas öka i Kina. Men mängden kommer knappast att vara tillräcklig för att krympa handelsunderskottet nämnvärt. I frågan om kinesisk informationsstöld ställde USA inte heller konkreta krav.
Kina verkar med andra ord ha sluppit det omedelbara hotet om besvärande amerikanska tariffer medan kraven på verkliga uppoffringar i handeln blev små. Det var inte så här Trump sa att det skulle gå, vilket han insett själv.
– Vi har inget avtal. Vi får se vad som händer.
President Trump har fortfarande alla chanser att ro i hamn avtalet med Kina, men så länge som han anser att han inte behöver traditionell utrikespolitisk erfarenhet och kunskap finns också risken att han utmanövreras av motståndare som förstår att inte agera impulsivt och förhastat.