Suggestiv thriller à la Ramsay
You Were Never Really Here är en brutal men lågmäld film. Diskrepansen mellan den drömlika tonen och den brutala tematiken i denna visuellt vackra och mörka feberdröm både fascinerar och stör.
THRILLER You Were Never Really Here Regi: Lynne Ramsay. Manus: Lynne Ramsay, baserat på Jonathan Ames kortroman. Foto: Thomas Townend. I rollerna: Joaquin Phoenix, Ekaterina Samsonov, Judith Roberts, Alex Manette.
Sällan har en hammare tett sig så hotfull som i Lynne Ramsays thriller You Were Never Really Here. Krigsveteranen Joe (Joaquin Phoenix) jobbar som fixare och det är just hammaren han föredrar att använda när han jagar män som gjort sig skyldiga till trafficking, hans specialområde. Han lider av posttraumatisk stress och är suicidal, bor med sin mor (Judith Roberts) och hemsöks av dunkla minnen från både barndomen och militären.
You Were Never Really Here är baserad på Jonathan Ames kortroman från 2013 med samma namn. Det är Ramsays fjärde långfilm på tjugo år och med tanke på hennes tidigare alster (Ratcatcher, Morvern Callar, We Need to Talk About Kevin) känns det inte mer än rätt att ha höga förväntningar. Filmen är mer konstfilm än regelrätt thriller och som sådan har den visat sig vara en riktig vattendelare: en film att imponeras av eller såga. Personligen sällar jag mig till det första lägret, dock med reservationer.
Tunn ramberättelse
Ramberättelsen är konventionell och i ärlighetens namn tunn. Joe får i uppdrag att hitta Nina (Ekaterina Samsonov), dotter till senator Votto (Alex Manette), som enligt ett anonymt tips finns på en lyxbordell i New York. Fallet visar sig snart vara ett led i en omfattande konspiration. Ramsay är dock såpass ointresserad av världsbygget att intrigen nästan är svår att tro på. Den skotska regissören satsar i vanlig ordning på stämning och känsla i stället och i Phoenix har hon hittat en perfekt samarbetspartner. Hans benägenhet att skådespela intuitivt och kroppsligt kommer till sin fulla rätt här. Det är hans bästa prestation i karriären vill jag påstå.
Ytterligare ett samarbete som bär frukt är det med Radiohead-gitarristen Jonny Greenwood. Det är andra gången de jobbar ihop och hans suggestiva, stråktunga soundtrack accentuerar Joes trasiga tillvaro.
You Were Never Really Here är en brutal men lågmäld film. Ramsay väjer inte för det långsamma berättandet. Dialogen är sparsam och mycket av våldet sker utanför bilden. Ramsay väjer ständigt för det mer exploaterande berättarsätt som genren allt oftare tar till. Hennes kamera är genomgående både distanserad och lite för nära, vilket kan ses som en förlängning av hur Joe upplever världen. Han är både känslomässigt avtrubbad och högkänslig för allt runtom sig.
Avtrubbat berättande
Diskrepansen mellan den drömlika tonen och den brutala tematiken både fascinerar och stör. Genom att inte leverera visuella och auditiva signaler i enlighet med förväntningarna tvingar filmen oss hela tiden att tolka det vi ser, vilket är uppfriskande och välkommet. Men det avtrubbade berättandet skapar en känslomässig klyfta mellan filmen och tittaren som gör att det är svårt att bli berörd på ett djupare plan. Därtill finns det något nästan romantiserande i filmens blick på Joe och Nina. Relationen mellan den känslomässigt hämmade yrkesmördaren och barnet som både är oskuldsfullt offer och full av agens för tankarna till Leon. Men där Luc Besson aktivt omfamnar både det hypervåldsamma berättandet och sina karaktärers diskutabla relation, känns det senare hos Ramsay mindre genomtänkt.
Och ändå. Trots sina uppenbara svagheter är You Were Never Really Here en film som dröjer sig kvar. Tillsammans skapar Ramsay och Phoenix en visuellt vacker och mörk feberdröm. Det är en film att beundra, om än inte förlora sig i.
Filmen visas på Kino Engel, från och med den 1.6 även på eventuella övriga biografer.