Urpilainen kan bli Finlands första kvinnliga kommissionär
Jutta Urpilainen har hållit låg profil de senaste åren, nästan så att man funderat över vart hon tagit vägen. Men nu kan hon vara på väg tillbaka. – Jag är fortfarande motiverad och känner att jag har mycket kvar att ge, säger hon i dagens HBL-intervju.
Hon var den första kvinnan att leda Socialdemokraterna och även den första kvinnliga finansministern. Ska Jutta Urpilainen också bli Finlands första kvinna i EU-kommissionen?
– Jag har blivit ombedd att ställa upp i EU-valet men jag funderar också på riksdagsvalet. Båda har sina intressanta sidor, säger Jutta Urpilainen i dagens HBL-intervju.
Det finns ett tryck på fler kvinnor i EU:s topporgan. Hittills har Finlands alla kommissionärer varit män. För att Urpilainen ska ha en chans att bli kommissionär krävs att socialdemokraterna sitter med i nästa regering och helst leder den.
I intervjun kommenterar Urpilainen också nederlaget i Seinäjoki 2014 som ledde till att hon avgick som partiledare.
– Jag är glad att jag höll det tal jag gjorde där. Det är fortfarande mitt arv, min beskrivning av hur jag ser socialdemokratin och dess framtid, säger hon.
Jutta Urpilainen kommer gående till riksdagen en av de första varma vårdagarna. Hon har lämnat sin son på dagis och ska vidare till utrikesutskottets möte direkt efter intervjun med HBL. Hon sträcker fram handen och hälsar:
– Jag läste din intervju med (den danska EUkommissionären) Margrethe Vestager. Vi är vänner, jag messade henne efter att jag läst artikeln.
Kanske Urpilainen och Vestager ska bli kollegor i EUkommissionen nästa år? Det är den finländska regeringen som föreslår Finlands kandidat till kommissionen och Urpilainens namn nämns. Det förutsätter förstås att Socialdemokraterna vinner valet och bildar regering.
För partiledaren Antti Rinne skulle det vara ett behändigt sätt att få bort sin gamla rival från den inhemska dagspolitiken. Dessutom finns det ett tryck på fler kvinnor i EU:s topporgan, och Finland borde upp till bevis. Hittills har Finlands representanter i EUkommissionen uteslutande varit män.
Själv säger Jutta Urpilainen inte så mycket om spekulationerna i det här skedet. Men det att hon på nytt ger intervjuer är en signal om att hon är på väg tillbaka efter en medvetet lugnare period. Det kan bli EU, men hon signalerar också att ingen ska räkna ut henne på hemmaplan.
– Jag har blivit ombedd att fundera på EUvalet nästa år. Men jag funderar också på riksdagsvalet. Jag ger besked innan året är slut.
Om Urpilainen blir den första kvinnliga kommissionären från Finland skulle det vara en fortsättning på en rad ”första kvinnan”uppdrag: hon var den första kvinnan att leda SDP, och den första kvinnan på finansministerposten. På lokalplanet var hon den första kvinnan att leda stadsfullmäktige i hemstaden Karleby.
– Det är ingenting jag planerat. Livet har fört möjligheter i min väg. Men jag har modigt kastat mig in i det som erbjudits, det har jag gjort.
Lätt har det inte varit. Urpilainen hör till de kvinnor som blivit utsatt för härskarteknik.
Men hon har också fått stöd och råd, speciellt av andra ”första kvinnor”, som president Tarja Halonen och de nordiska partifränderna Mona Sahlin och Helle Thorning-Schmidt.
– Som ledare är man mycket ensam. Det finns saker man inte kan dela med någon annan. Ansvaret. Men ledare talar sällan om det här, troligen för att man är rädd för att det ska uppfattas som ett tecken på svaghet.
Hårda smällar
Egentligen skulle hon inte ens bli politiker. Trots att hon är socialdemokrat i tredje generationen och har vuxit upp med en pappa som var riksdagsledamot drömde hon aldrig om en politisk karriär. I stället fantiserade hon om ett liv som skådespelare – men utbildade sig till klasslärare. Så gick det som det gick. Pappa Kari Urpilainen hoppade av politikerkarriären och i stället ställde en ung Jutta Urpilainen upp i valet 2003 och kom in med över 5 000 röster. Kampanjen bekostade hon delvis med pengar från en egen skiva med julsånger.
De verkliga svårigheterna började när hon gav sig in i kampen om partiordförandeskapet 2008. Då ha de hon valts in i riksdagen för en andra period samtidigt som SDP gjorde ett uselt val. Dåvarande partiordföranden Eero Heinäluoma kastade in handduken och partiet sökte en ny riktning. I början stödde Urpilainen Erkki Tuomioja som Heinäluomas efterträdare. Själv siktade hon på att bli vice ordförande. Men hon kom på andra tankar och vann över Tuomioja med klara siffror.
Hon var inte bara den första kvinnan att leda SDP utan också den yngsta partiledaren. Genast från början fick hon vänja sig vid nedlåtande kommentarer: under Finlandsarenan 2008 kallade dåvarande statsministern Matti Vanhanen (C) hennes utspel om momsbeskattningen ”dumt” och efter ett uruselt kommunalval hösten 2008 fick hon en dolkstöt av partikamraten Tuomioja som skyllde valresultatet på Urpilainens ”unelmahöttö”.
I en intervju för Ylioppilaslehti ett drygt år senare erkänner Urpilainen att det gjorde ont. Inte det att hon inte också själv gjorde misstag – som att ställa upp på bild i Iltalehti iklädd nätstrumpbyxor. Eller försöka bli en mer offensiv oppositionsledare än hon var och därmed kliva in i en roll som hon inte var bekväm med.
– Jag hade inte förberett mig tillräckligt. Jag visste inte vad jag kunde tacka nej till och vad jag var förpliktad att göra som partiledare, säger hon i intervjun.
Det som sved mest var ändå att kritiken inte handlade om hennes ledarstil eller om innehållet i hennes politik utan om utseendet, hennes jag.
– Som jag minns det försökte man skapa en bild av mig som en lättfotad blondin som inte kan så mycket. Jag är mycket glad över metoodebatten, den kommer att ge bestående avtryck, framför allt för att den synliggör ett maktförtryck som vi alltför länge böjt oss för och accepterat. Hur var det då att vara kvinnlig finansminister i EU-sammanhang?
– Även om det är en manlig värld så var det faktiskt inte lika illa. Visst var jag en udda fågel bland idel kostymklädda, ofta äldre, herrar men de behandlade mig väl. Ibland kan det vara en fördel att vara ung och kvinna: man märks, och blir ihågkommen. Jag håller fortfarande kontakt med en del av dem.
Som ledare är man mycket ensam. Det finns saker man inte kan dela med någon annan. Ansvaret. Men ledare talar sällan om det här, troligen för att man är rädd för att det ska uppfattas som ett tecken på svaghet.
Europa i hjärtat
EU, ja. Europa intresserar fortfarande. Som ung var Urpilainen med och grundade Europaunga. I dag följer hon aktivt med Europapolitiken och skriver om den.
– Vad som händer i Europa är avgörande för vår framtid, också Finlands. Även om min tid som finansminister mitt under brinnande eurokris var mycket tung har min tro på EU inte sviktat.
I Urpilainens syn på socialdemokratin har EU en framträdande roll. Det hänger ihop med de globala och gränsöverskridande problem som världen måste hitta lösningar på: miljöförstöringen, teknologins utveckling som gjort gårdagens spelregler för arbetsmarknaden verkningslösa, president Trumps attacker på frihandeln, en växande ojämlikhet och polarisering.
– Det är sorgligt att just när socialdemokratin skulle behövas som allra mest är den svagare än någonsin, säger hon.
Det för oss tillbaka till den ödesdigra majdagen 2014 då – med Ur
pilainens egna ord – SDP valde riktning. Skulle partiet välja vägen mot det Urpilainen kallade realism och förnyelse? Eller skulle Antti Rinnes linje vinna?
Jutta Urpilainen snurrar en penna framför sig på bordet. Vi sitter i ett fönsterlöst konferensrum i Lilla parlamentet. Utanför slamrar hennes kollegor med matbrickor i kaféet. Hon snurrar pennan. Runt, runt. Blicken förlorar fokus på nuet, hon letar sig bakåt i tankarna. Till partikongressen i Seinäjoki och det tal som hon betecknar som sitt livs tal.
– Jag är glad att jag höll det talet. Det är fortfarande min ”legacy”, mitt arv.
I talet stakar hon ut vartåt hon vill leda socialdemokratin. Drömmen är en ny uppgång för folkrörelsen. Urpilainens socialdemokrati är internationell, solidarisk, jämlik och rättvis. På videoupptagningar hör man hur hennes röst förändras när hon säger att ”hon inte ger upp” de värderingarna i något sammanhang:
– Jag gav inte upp en rättvis syn på skattepolitiken fast Samlingspartiet kastade ut oss ur regeringsförhandlingarna. Jag backade inte från rättvisa stödgarantier trots att Grekland först protesterade. Och jag har inte gett upp kampen mot skatteparadisen fast företagen kalllar det skatteplanering, säger hon med emfas.
I talet ber hon också om ursäkt för att hon inte hunnit röra sig ute bland folk på fältet så mycket som hon velat på grund av uppdraget som finansminister. I stället har det blivit otaliga resor ut i Europa på grund av EU-krisen. I intervjun i Ylioppilaslehti ett år efteråt säger hon att hon först senare förstod hur stödet ute på fältet hade trasats sönder redan under en längre tid. Hon hade intrycket av att många kretsordförande stödde henne fastän de i själva verket spelade ett falskspel bakom ryggen på henne. – Jag var naiv, säger hon. Kampen mot Rinne förlorade hon med 14 röster. Förlusten tog hon med värdighet, och lyckades till och med ge Rinne ett skämtsamt råd: Ställ inte upp på intervjuer i nätstrumpbyxor.
– När jag stod där på scenen, och såg ut över havet av människor, kändes det som om ett harnesk föll av mig. Partikamraterna var delade i två läger, en del grät, andra jublade. När jag tänker tillbaka på det nu var det frihet jag kände.
Fortfarande händer det att främmande människor stannar Urpilainen på gatan och uttrycker bestörtning över det som hände i Seinäjoki.
– Människors empati har varit överväldigande. Men jag känner själv att jag har gått vidare. Jag har fått uppleva det största en människa troligen kan få uppleva – att få barn. Det har gett mig distans till saker och ting, och fått mig att tänka på livet på ett annorlunda sätt. Jag har blivit ödmjukare.
I den mån hon känt bitterhet har hon kunnat lägga den åt sidan, åtminstone i de flesta fall.
– I förlustens ögonblick förvandlas människan till sitt sanna jag, säger hon med ett lånat citat.
Har fortfarande drömmar kvar
Så var det det här med drömmar då. Dem hon inte ger avkall på trots nedlåtande kommentarer.
– Jag är övertygad om att människor behöver drömmar, inte bara egna utan också drömmar om ett bättre samhälle.
Det tal hon höll i Seinäjoki 2014 har inte förlorat sin aktualitet, menar hon. Snarare har åren som gått bevisat dess värde.
– Socialdemokratin har problem överallt, ta bara Tyskland som exempel där socialdemokraterna gjorde ett historiskt dåligt val i höstas. I Frankrike är socialdemokraterna oerhört konservativa och har inte alls lyckats förnya sig, och det är en orsak till att Emmanuel Macrons rörelse fick luft under vingarna.
Urpilainen erinrar sig ett europeiskt möte med partifränder där särskilt fransmännen uppfattade begreppet ”flexicurity” på arbetsmarknaden närmast som en svordom.
– Även om jag tror att det var mina tankar om hur arbetsmarknaden måste förnyas – den så kallade strukturreformen – som fällde mig från partiledarskapet så vill jag ändå inte jämföra situationen i Frankrike med läget här hemma. Jämfört med fransmännen har vi ändå lyckats förnya oss.
Men samtidigt inte tillräckligt, fortsätter Urpilainen.
– Det behövs en stark, internationell rörelse som funderar på lösningar för vår tids gränsöverskridande problem, med människan i mitten. Mitt budskap från min senaste tv-reklam står fast: vi beslutsfattare måste hjälpa människor att inse att förändring är tryggare än att stanna på stället.
Så vad är då socialdemokratins grundproblem? Analyser finns det många av, lösningarna är färre. Fast, är problemen så stora egentligen, SDP tävlar nu hela tiden om första platsen i opinionsmätningarna.
– Det är fint att det går bra i Finland nu, det ger självförtroende. Det är också bra att vår politik inte bara bygger på regeringskritik utan att vi presenterar egna lösningar. Men det behövs också en samhällsvision som bär längre än till nästa riksdagsval. Vi kan inte återvända till det förgångna, människor behöver få höra hur vi tillsammans kan bygga något nytt.
Den stora skiljelinjen mellan Urpilainen och Rinne handlade om synen på arbetsmarknaden och förhållandet till facket. Urpilainen anklagades för att ha alldeles för stor förståelse för Samlingspartiets idéer. Fortfarande företräder de två olika läger i synen på arbetslivsförändringar.
När jag stod där på scenen, och såg ut över havet av människor, kändes det som om ett harnesk föll av mig. Partikamraterna var delade i två läger, en del grät, andra jublade. När jag tänker tillbaka på det nu var det frihet jag kände.
Värderingar eller intressebevakning?
– Socialdemokratin föddes i en tid när partier grundades för att driva intressegruppers rättigheter. Arbetarna hade sitt parti, arbetsgivarna sitt, jordbrukarna sitt. Fortfarande är det så vårt partisystem är uppbyggt trots att allt fler människor i dag upplever sig ha flera identiteter och kanske inte alls i första hand ser sig som en arbetare.
Ju längre tid som går desto mer dysfunktionell blir den här indelningen, menar Urpilainen. Därför föds också motrörelser som Harry Harkimos och Mikael Jungners Rörelse nu.
– SDP:s dilemma är att vi inte klarat av att bestämma oss om vi ska vara ett parti baserat på värderingar eller ett parti som ska fortsätta driva vissa intressegruppers sak. Jag tror att vi borde låta värderingarna styra vår politik, och inte bevakandet av fördelar för vissa intressegrupper.
Det betyder inte att Urpilainens socialdemokrati skulle lämna till exempel alla de arbetstagare som blir utan jobb åt sitt öde. Tvärtom, men lösningen kan inte vara att stanna på stället, säger hon.
– Det här handlar inte bara om mansdominerade industrier utan det är också många kvinnodominerade branscher som drabbas av förändringarna på arbetsmarknaden. Till exempel är banktjänstemän ofta kvinnor. Vår utmaning är att hitta lösningar som skapar trygghet också för en 51-årig kvinna som blivit av med sitt jobb på banken.
När jag frågar om det här betyder att Urpilainen vill tillbaka in i den politiska hetluften på allvar och ge nuvarande SDP-ledning en match får jag inget entydigt svar. Å ena sidan, säger hon, har hon suttit i riksdagen i femton år och ”kan” det. Å andra sidan känner hon fortfarande lusten att vara med och modernisera.
– Men det kan man göra på olika sätt. Jag är inte intresserad av att bli partiledare. Det är alltså inte positionen som driver mig, utan innehållet i det jag håller på med.