”Var har du varit så länge?”
Finland det lyckligaste landet i Europa! Mitt morgonkaffe gick i vrångstrupen när medierna tidigare i år basunerade ut det glada budskapet som närmast lät som en saga utan troll. Självaste FN svarade för enkäten som generöst gav oss topplaceringen. Men visst fanns det många svåra frågetecken. Vart tog alla mörka hotbilder vägen? De växande brödköerna, de utvisade flyktingarna, de hemlösa i trappuppgångarna, könsdiskrimineringen, de rasistiska och sexuella övergreppen, klyftan i vårt välfärdsland? Är det faktiskt möjligt att känna lycka när nöden är så stor som den är?
För att hitta svar vågar jag mig på en hemsnickrad teori. Kanske FN-ut- redarna en strålande dag stod i solgasset på Espen där det minsann var lätt att känna lycka och blunda för alla problem, bara njuta och tacka sin lycka? I det här sammanhanget minns jag också en annan enkät som gällde landets sommarparadis men där Hangö genast sållades bort, staden som turisterna under decennier har upplevt som den vackraste på jorden! Samma har jag gjort under hundratals resor hit, på cykel eller tåg. Och när ortsborna får syn på mig har det hänt att de i likhet med träden i Edith Södergrans Raivola har frågat ”Var har du varit så länge?”
Här är jag på sätt och vis jävig att stämma upp en lovsång. Kärleken till den lilla kuststaden fick jag näm- ligen i arv av mamma och den består. Det hindrar inte att skuggor har funnits och fortfarande finns, stigande arbetslöshet och sjunkande invånarantal, läkarbrist, inget BB och en indragen polisjour för att inte tala om ofta klantiga beslut i fullmäktige. Nu har tack och lov läget äntligen ljusnat.
Vilken tur för mig att en ung dansk från Slagelse steg i land här på 1890-talet och fick jobb som tunnbindare i hamnen där smördrittlarna lastades i fartygen för export till London. För det var han som blev min morfar och gör det möjligt för mig att över huvud taget skriva den här texten. Honom hann jag aldrig träffa och inte heller mormor som födde sju barn och dog 42 år gammal av hjärtslag i kyrkan. Men de finns med i mina tankar och laddar min tillvaro med stark känsla.
I ett radioprogram för flera år sedan hörde jag en äldre kvinna förlikna tiden vid en fågel som flyger förbi oss eller väljer en annan väg och på något sätt fördubblar tidsbegreppet på ett inre och yttre plan. Hennes ord blev en lyckad metafor för en lilleputtstad där händelselösheten själv spiller ett regn av rosor som en skald skrev i en dikt och där tystnaden är så djup att den kan höras. Bara en hemlös katt kommer emot på den tomma gatan, rullar ihop sig framför mina fötter och börjar spinna när jag smeker den toviga pälsen.
Hit söker sig knappast någon FN-utredare med sina frågeformulär men om de kommer skall jag visa dem det öppna havet, den röda graniten, de undersköna gamla trävillorna och furorna som överlevt tiden. Kanske de då fattar att lyckan har många förgreningar där smått blandas med stort: en lyckad börsaffär, ett lönelyft och materiell framgång eller glädjen då fem svanar en vårdag flyger in över den sydliga staden. En häftig syn som fyller mig till bredden av en ren och skär lycka som ingen petnoga utredare i världen nånsin kan definiera. Den bara finns.