Ett bedårande kryp med stark vilja

– Jag hoppas få åldras med hund, skrev nyligen bortgångna Yrsa Stenius i en av sina böcker. Så blev det inte för henne, men jag kan för min del fortfarande hoppas. För detta med hund var ett av få intressen hon och jag hade gemensamt. Politiskt representerade vi motsatta världar. Jag beundrade henne för hennes mod redan i studentlivet då hon stod på barrikaderna och jag har med behållning läst flera av hennes böcker.

Hon skrev om sina hundar med varm inlevelse utan att förmänskliga dem. Det tyckte jag om. För när jag nu håller på och försöker uppfostra en bångstyrig valp är det viktigt att inse, alltså verkligen inse, att det är jag som är flockledaren. Och inte det där bedårande krypet med mjuk valppäls, stora mörka ögon och, framför allt, en självmedveten egen vilja.

Yrsa höll sig med tax, detta envisa hundsläkte med personlighet. Jag ägnar mig åt den betydligt mildare cockerspanieln med sin ständigt svängande svans. Taxar håller sig gärna på sin kant, cockern är som regel positiv och social. Men alla regler har som känt sina undantag …

Hur som helst har Johannes gjort succé i kvarteret och bekantskapskretsen. Alla frågar numera hur Johannes mår. När vi går på stan i koppel ska han hälsa på varenda en som kommer emot. Det är dock alla inte trakterade av, vilket han har svårt att förstå. Då kan han sätta sig ner och yla sorgset efter den bortilande icke-beundraren. Det är klart att man måste fråga om Johannes får hälsa, för det finns faktiskt (konstigt nog) människor som inte har någonting till övers för hundar.

Johannes är nu tre och en halv månad och påhittig som få. Han lärde sig snabbt öppna trädgårdsgrinden, nytt lås måste anskaffas. Han är en baddare på att tugga mattkanter. När han härförliden satt i mattes famn, vilket inte händer särskilt ofta, gnagde han i all stillhet ett präktigt hål i hennes blommiga kjol.

– Får Johannes komma ut och leka, frågade tre flickor i 10-12-årsåldern när de ringde på dörren i går. De bor i grannhuset och hör till Johannes fanclub. – Han sover, sade jag. Då hördes smågläfsande glädjetjut från valphagen där Johannes tog sin tupplur. Det var bara att släppa ut honom till beundrarinnorna som i triumf hemförde honom till sin gräsmatta för en härlig lekstund. När han kom hem var han utmattad, åt sin mat och somnade. Finns det någonting ljuvligare än sovande hundvalpar och småbarn?